Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

176 ETT HUNDRA AR.

kyrkans medlemmar i Turkiet. De medlande makterna, som England, Frankrike, Preussen och Österrike kallades, sammanträdde nu genom sändebud i Wien, hvarifrån de skickade czaren en not, som försäkrade honom att de grekiska katolikerna i Turkiet komme att försvaras i alla sina rättigheter, men att han icke kunde tillåtas att utkräfva någon vidare garanti härför. Detta ultimatum tillfredsställde Ryssland, men icke Turkiet, som insisterade på att vissa uttryck i noten skulle förändras. Derpå ville, ingen ingå, och minst Ryssland, som alltid hyst ett djupt förakt för sin muhamedanske granne. Den tjugutredje Oktober 1853 kastade Turkiet handsken åt Rysslantl, och dermed började det så kallade Krimkriget.

Små orsaker, stora verkningar, kan man här utropa. • Europas stormakter kasta sig i en vild och blodig strid med hvarandra om — livad? Svaret beror på huru vi betrakta saken. På ett sätt kan man säga, att Napoleon upplät dörren till den hemska arenan med nyckeln till den heliga grafven. Från en annan sida sedt blir det kanske ett par tre ord eller uttryck i Wiener-kongressens not som medförde det ohyggliga resultatet. Man har också rätt att säga, det sultanens idiotiska envishet att låta dessa i verkligheten harmlösa ord så såra sig, att endast ett europeiskt krig kunde läka blessyren, och vidare får man, om man utgår från rysk synpunkt, antaga att det var czarens goda öga till Konstantinopel och Svarta liafvet som gjorde att han, i religionens namn och för att skydda Turkiets kristne, kastade sina härmassor in på sultanens mark, hvilket åter tände den engelska harm, som i sin ordning tände kriget.

England hade kunnat afvända detta rysligt blodiga och ändå hardt när fruktlösa krig, om det velat. Blott ett ord från dess regering hade varit nog att hämma Turkiets svärd, då det höjdes emot Ryssland. Men en i Medelhafvet liggande mäktig engelsk flotta samt de gång på gång gifna råden att trotsa czarens makt kom den osjelfständige sultanen att förkasta alla andra råd. För denna Englands hållning gafs två skäl. För det första har det alltid oblidt åsett Rysslands försök att utbreda sin makt söderut emot Ostindien, och