Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

STATERNAS INRE STRIDER. 179

leri, som kallades den lätta brigaden, hade fått ordres att "avancera närmare fienden," men trodde befallningen innebära detsamma som att anfalla ryssarne, der de lågo på höjden midtemot, 30,000 till antalet och försedda med tungt artilleri. Att lyda är soldatens pligt, äfven då det som nu gällde att kasta sig midt i dödens armar, att rida i sporrstreck ned uti en öppen graf. När de kommo genom den lilla dalen, råkade ryssarne i förvåning, men hade 'intet annat att göra, än att mottaga dem på krigiskt sätt — • med eld och svärd. Artilleriets kulor plöjde breda fåror i deras lilla linie innan de hunno fram. Men detta hejdade dem icke. "Forward!" lydde lösen. Och framåt gick det tills de hunno höjden, der de under ridten nedsablade artilleristerna vid kanonerna och sprängde hela regementen. Derpå återvände de med ett ryskt kul- och granatregn öfver och efter sig. De voro, som sagdt, 600, då de lemnade lägret, men endast 198, då de dit återkommo. Fyrahundra hade fallit på slätten och ibland de findtliga skarorna på den ryska höjden. Det har sagts att detta var en betydelsefull seger för de allierade och isynnerhet England, En moralisk seger nämligen, emedan högländarnes djerfhet och sublima dödsförakt kom fienden att inse sin egen underlägsenhet. Den skotska dödsridten demoraliserade ryssarne. Desse försvarade likväl Sebastopol i flera månaders tid, så att man började anse platsen såsom ointaglig. Men den föll slut« ligen (i September 1855). Czar Nikolaus hade dött under tiden och efterträdts af Alexander, hvilken hade fortsatt striden under de mest ogynsamma omständigheter. Det i ruiner lagda Sebastopol togs nu ur hans händer. Sina bästa krigsskepp hade han måst sänka för att slippa se dem som fiendens byte. Hans välde i Svarta hafvet var för tillfället slut. Icke heller tilläts han att på detta hafs stränder vidmakthålla några sådana fästen som det nu förstörda.

Ryssland hade sålunda fått dyrt plikta för sin obetänksamhet att, emot de andra- makternas vilja, infalla i Turkiet och der försöka tilltvinga sig gehör i en fråga som egentligen icke angick det. Lika dryga voro kanske de offer, som detta krig kostade de andra parterna, men framförallt England, som spelade den defensiva hufvudrollen. Icke att särdeles många