Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

182 ETT HUNDRA AR.

land 1854, då de raserade Sebastopol och fördrefvo den ryska flaggan från Svarta hafvet, basen för de ryska vapnens operationer i detta afseende och sjelfva nyckehi till situationen, geografiskt taladt, utgjorde derför ett svårt bakslag för dess traditionella politik. Czaren måste likväl nöja sig dermed så länge som han kände sin egen svaghet och rivalernas styrka. Men när femton år hade förflutit, höjde han sin röst och fordrade, att Svarta hafvet skulle upphöra att vara neutralt vatten. Detta anspråk gjordes vid ett för vestmakterna mycket ofördelaktigt tillfälle, i ett ögonblick, då de knappast hade något annat val än att samtycka. Det var, med andra ord, midt under 1870 års fransk-tyska krig, som Ryssland ansåg stunden för detta diplomatiska schackdrag vara inne Ty hvad kunde England göra, när Tyskland och Frankrike voro sysselsatta på Rhenflodens stränder? Ryssland fick hvad det begärde och återtog dermed sin forna hotande ställning i den orientaliska frågan. England och Frankrike hade kanske haft tillfälle att lösa denna gordiska knut på alexandriskt sätt efter Krim-krigets slut, då Ryssland låg slaget vid deras fötter, men de nöjde sig med att rädda det ottomanska väldet, hvars kristna invånare fortfarande underkastades fullkomlig barbarisk behandling af muhamedanerna. Detta, som bokstafligen stred mot 1855 års fredsfördrag, enligt hvilket Turkiet förband sig att införa fullkomlig religionsfrihet, rörde på ett sätt Ryssland mer än någon af dess grannar, emedan det var den grekisk-katolska kyrkan, som också är den ryska, hvilken led mest af de muhamedanska förföljelserna. Omkring 1875 hade denna turkiska kalk blifvit allt för bitter för invånarne i provinserna Bosnien och Herzegovina, hvilka då reste sig och funno i Serbien en kraftig allierad. Aret derpå följde Bulgarien exemplet. Denna provins vardt då Turkiets valda fält för gräsligheter enastående i vårt tidehvarfs häfder. Kristna byar sköflades och brändes, medan deras invånare dödades utan pardon. Qvinnor, barn och gamla gubbar torterades till döds och kastades sedan tillsammans i hopar, der de länge lågo ojordade, medan hundar sleto köttet från benen.

Under den starka storm af harm och vrede, som med anledning häraf utbröt öfver hela Europa, förklarade czar Alex-