Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

184

ETT HUNDRA AR.

Emellan Turkiet och Ryssland sträcka sig tvänne stora försvarslinier — Donau-floden och Balkankedjan. Märkvärdigt nog fingo de ryska liärarne nästan utan allt motstånd öfvergå både floden och bergen. . Vid Donau-stranden lossades icke ett enda skott och i Shii^ka-passet funno ryssarne inga spartaner emot sig. Den turkiska general, som genom denna oväntade slapj^het hade satt de ryska härarne i stånd att utan ett enda slag förlägga kriget långt in uti sultanens rike, vardt nu af satt och efterträdd af en annan kraftigai*e vilja. Ryssarne under general Gourko drefvos tillbaka till Balkanbergen, medan Osman jiascha sammandrog en större truppmassa vid Plevna, en bulgarisk stad belägen i en dal, kommenderad af en kullkedja, hvarpå han i hast uppförde förskansningar och redutter. Denna plats vardt nu detta krigs brännpunkt. Väldiga ryska truppmassor ditkommenderades och allt samband med den yttre verlden afskars. Gång på gång kastade sig ryssarne emot fiendens vallar, men endast för att stupa i tusental för de turkiske musketörernas kulor. I fem månaders tid pågick belägringen utan resultat. Osman försvarade sin position till dess att Plevna var fullt af sårade män och ojorclacle lik. Slutligen försökte han att slå sig igenom fiendens linier, men var redan, så utmattad, att han efter några timmars hetsig strid tvangs att sträcka vapen och gifva sig. Detta var i December 1877; i Januari 1878 gingo tre ryska arméer öfver Balkan för att undsätta en i Shipka-passet instängd rysk här. Tjugu tusen turkar tvungos här att nedlägga vapen, och derpå förfogade sig de segerrika trupperna till Adrianopel, der turkarne uppgåfvo hela leken och anhöllo om fred.

Huru litet sultanens välde berörts af vår tids annars så förmildrande inflytelser, framgår väl icke klarare än af sättet, hvarpå turkarne behandlade sina fiender i detta krig. De gjorde ingen ryss till fånge. Hvarje sådan, som föll i deras händer, dödades, ganska ofta efter tortyr så hemsk, att man icke kan beskrifva den. När ett bataljfält någon gång vardt deras, skonade de ej de sårade fienderna, utan dödade äfv^en dem. Deremot säges det, att ryssarne behandlade sina sårade fångar lika ömt som sina e^ina landsmän.