Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

186 ETT HUNDRA ÅR.

Nästa uppgift blef nu att stycka Turkiet så, att det verkligen förlorade förmågan att resa sig. Att denna halfeuropeiska och halfciviliserade nation en gång skulle gå under, hade långt före detta krig ansetts som endast en tidsfråga, men efter denna bardalek har dess slutliga upplösning kommit att betraktas som«en mycket kort sådan. De fredsvilkor sultanen nu tvangs att ingå på, betinga hela rikets eventuella fall. Norr om Balkankedjan upprättades Bulgarien till en nästan sjelfständig stat, fri från turkisk öfverhöghet, ehuru lindrigt skattskyldig till sultanen. Söder om samma kedja bildades en ny stat af östra Rumilien, i nominelt hänseende ännu lydande under Turkiet men i verkligheten lika fri som Bulgarien, emedan den förbehöll sig en kristen guvernör och en konstitution. Det lilla Montenegros bergsfolk hade i 400 år med vapen vidmakthållit sig som ett sjelfständigt område, och nu vardt denna rätt omsider erkänd. Likaledes erkända blefvo också Rumänien och Serbien. Bosnien och Herzegovina öfverlätos till Österrike. Ryssland återtog Bessarabien, som det hade förlorat efter Krim-kriget samt tillerkändes dessutom Kars, Batum och Ardahan i Asien. England fick ön Cypern till lön för sina vänliga tillmötesgåenden. Vid krigets början herskade sultanen öfver tretton millioner européer. Den största delen af dessa blefvo nu befriade från det tartariska oket.

Hade det icke åter varit för "den europeiska maktjemvigten", så hade väl ett par eller tre af de större furstarne nu gjort rent hus hos sultanen och sopat honom sjelf ur Europa åtminstone, der han aldrig haft något annat än skandaler att bjuda på, men afunden och skuggrädslan stod nu som förut i vägen för reformen. Maktjemvigten måste bevaras, d. v. s. ingen makt kunde tillåtas att få otillbörlig öfvervigt som fallet ansågs skulle blifva, om Turkiet helt och hållet intoges, då — så befarades det — Ryssland oundvikligen komme att rikta sig mer än någon annan af de vederbörande. På senare tiden hafva, vill det synas, Europas ledande statsmän börjat intagas af andra tankar om denna sak. Den gamla maktjemvigtsfrågan har gradvis upphört att spela sin gamla roll i den internationella politiken. England, som hållit strängast