Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

192

ETT HUNDRA AR.

det turkiska rikets rättsväsen. Inga sköna konster idkas, anatomiens studium är förbjudet och läkekonsten eländig. Huru för öfrigt en sannskyldig turk betraktar lifvet och verlden, framgår på ett betecknande sätt af det bref, som en af landets embetsmän för några år sedan skref till svar på en engelsmans anhållan om några statistiska uppgifter rörande handels- och befolkningsförhållandena i hans stad. Embetsmannens ord lydde:

"Edra frågor äro onödiga och äfven svåra att besvara. Ehuru jag bott här i alla mina dagar, har jag hvarken räknat husen eller invånarne. Icke heller har jag brydt mig om att se efter, hvad den ene lastar sin åsna med eller den andre stufvar in i sitt fartyg, ty det rör mig icke. Hvad stadens forna historia angår, så vet endast Allah, hvilken smuts och nöd här rådde ibland de otrogne, innan Islam kom med sitt renande svärd. O främling, sök ej ting, som ej angå dig. Du kom till oss och vi välkomnade dig. Gå din väg i frid."

Sultanens desiDotism är fullkomligt absolut. Allas lif och egendom håller han i sin hand, hvilket bevisas bäst deraf, att hvarje kristen invånare i Turkiet är tvungen att skatta för rätten att lefva, och faller det sultanen in att konfiskera hans egendom, så kan ingen förhindra det. Emellertid säges det, att det icke är han, som är de kristnes värste fiende, utan de af hans "trogne" undersåtar, hvilka af honom tillhandla sig rättigheten att beskatta de "otrogne." Ty sedan en sådan skattspekulant erlagt en viss summa för förmånen att utsuga ett visst antal kristne, har han äfven fått rättighet att tillgripa hvilka medel som helst för att utfå den skattsumma, han behagat utskrifva. Med andra ord: han får, bokstafligt taladt, jjtna sista skärfven ur dem, hvilket han också gör. Domare och regeringstjenstemän lära mycket allmänt anlita denna inkomstkälla. Det påstås, att sjelfva embetet köpes och att hvarje sådan embetsmän dermed fått tyrannisk rätt öfver folket inom distriktet. Om en köjDman eller annan blifvit utsatt för misstanken att vara rik, så sväfvar han i stor fara, ty man kan taga lifvet af honom när som helst i ändamål att komma åt hans egodelar. Det är isynnerhet de kristnas lif som äro på detta sätt prisgifna åt den muhamedanska sniken-