Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

240 ETT HUNDRA AR.

nungen. Mera tänkande och ädle män i nordstaterna ogillade den hemska inrättningen redan då. Men de röster, som höjdes då och årtionden senare, förklingade som i en vild öken^ och i den mån som folkmängden tilltog i norden tilltog äfven den hemliga sympatien med styggelsen. Slafveriet var nämligen ett moraliskt gift som spred sina härjningar ej blott bland söderns hvita befolkning, utan äfven bland nordens, der många funnos, som öppet försvarade synden.

Besynnerligt som det kan synas, så är det likväl sant, att den mekaniska uppfinningens ande, som inträdde med vårt tidehvarf, kom slafveriet till lijelp på ett mycket kraftigt sätt. I det adertonde seklet och långt in i det nittonde hade bomullsodlingen icke mäktat göra några vidare framsteg på grund deraf, att det var så svårt att skilja bomullen från de vidhängande fröen. En person kunde icke rengöra mer än ett skålpund bomull per dag. Kom så ångkraften och spinnmaskinen och fordrade tio skålprmd der handmaskinen hade varit nöjd med ett. En amerikan konstruerade en maskin, hvarmed bomullen kunde snabbt och utan mycken kostnad rengöras för att öfverlemnas åt spinnaren. I och dermed vardt bomullsodlingen en af de mest lönande industrierna i hela verlden. Att ega en liten plantage och några slafvar var nu en hel rikedom. England tog emot så mycken bomull som kunde odlas, och i Amerika lågo milliontals acres jord väntande på bomullsfröet och slafven. Med den ofantliga rikedom, som slafegarne sålunda samlade, gjorde de sig inflytelserika vänner i norden, från hvilket håll de instinktmessigt anade en fara. Inom slafstaternas egna gränser fördrogo slafplutokraterna ingen fri dryftning af slaflPrågan. De djerfve, som vågade sig dit för att inlägga den mildaste protest emot det stora brottet, löpte en förfärlig risk, och många voro de, hvilka fingo med lifvet eller en lem plikta för sin oförsigtighet. Ju flera engelska och andra ångspinnerier kommo till stånd, desto mera inbringande blef bomullsodlingen och desto mera vinstgifvande slafveriet. Denna sataniska inrättning omgaf sig derför med hvarje möjligt palisadverk och drog ej ens i betänkande att ställa den kristna kyrkan i sin tjenst. Från predikstolarne förkunnades att den slaf, som sökte sin frihet