Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

244 ETT HUNDRA ÅR.

tryckeri förstördes och han sjelf ihjelsköts. Ännu senare blef senator Charles Sumner af en sydstatssenator med hugg och slag öfverfallen i senatkammaren i Washington. Sådan var den "ridderliga anda" som lifvade söderns slafpatroner och deras vänner i norden.

Men frihetsvännernas mod svek dem icke derför. Abolitionisternas rörelse, som slöt med frigifvandet af fyra millioner negrer, började med endast tolf medlemmar, men hade inom tre år nöjet räkna tvåhundra föreningar och fyra år senare två tusen sådana sällskap. Med ett nit, en kraft, en hänförelse som kände inga gränser, hängåfvo sig dessa män och qvinnor åt arbetet, som icke gällde annat än ovilkorlig emancipation. En af dem vid namn John Brown, en frihetens apostel och martyr, drefs af sin glödande entusiasm att med blott tjugutvå man till hjelp anfalla en institution, som var rotad i häfd, i lag, i allmän opinion samt försvarad af ett dussin kompakta staters materiella resurser. I Oktober 1859 inföll han med sin lilla skara i staten Virginia. Vid Harpers Ferry "mötte han fienden," d. v. s. det var der som han i frihetens och mensklighetens namn höjde sitt svärd och förklarade sin afsigt, som var att befria negrerna. Han öfver- ■ mannades naturligtvis. Derpå vardt han "lagligt" dömd och aflifvad. Men med hans martyrdöd fick abolitioniströrelsen ett heligare lif. Virginia skalf, när Brown, lugn som den personifierade samvetsfriden, besteg galgen. Men slafveriet — icke kände det en så lätt stöt, säger man. Jo, det hade så godt som fått sin dom. ' Händelsen väckte ett oerhördt uppseende så i södern som i norden och vardt i verkligheten det slag, som väckte hundratusentals hittills för slafveristyggelsen likgiltiga sinnen. Browns handling var en nordens krigsförklaring emot södern. Ingen fred härefter, inga kompromisser. En på frihet och jemlikhet grundad republik, i hvilken slafveriet det oaktadt florerade, var ju i sig' sjelf en skriande motsägelse. Och det låg en förskräcklig fara i detta absurda tillstånd, ty ingenting var för de tänkande klarare, än att denna ordning ej i längden kunde bestå. Antingen skulle södern blifva fri som norden eller norden inkräktas af slafveriet och hemfalla under denna förbannelse.