Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

262 ETT HUNDRA ÅR.

lan söderns båda raser, den hvita och den svarta. Negern, olycklig som slaf, var nästan olyckligare som fri de första tio åren efter emancipationen. Han hade svårt att taga sig fram, dels på grund af naturlig tafatthet och dels emedan de hvite, hvarå hans ekonomiska intressen till en vidsträckt grad berodde, hade svårt att resa sig efter det slag, kriget och förlusten af slafvarne hade tillfogat dem. Jemte denna olägenhet hade den färgade medborgaren den hvite politiskt emot sig, och derför äfven socialt och på alla andra sätt. Ej förrän efter två årtionden, utmärkta af ett grymt klasskrig, kom något som kunde kallas fred emellan de båda raserna.

Nu hafva både negern och den hvite börjat höja sig ur det beklagliga tillstånd, hvari slafveriet hade sänkt dem. Den i 250 års tid så ömt omhuldade och modigt försvarade "säregna institutionen" hade varit en förbannelse för båda. Den höll den ene i träldom och okunnighet (för att icke nämna alla andra fasor) och sänkte den andra djupare; följderna af en civilisation, som förslöade både de intellektuella och moraliska egenskaperna. Rättsbegreppen gingo under för den hjertlösa vinningslystnad, som i slafven icke såg annat än ett arbetsok. Under slafveriet blomstrade visserligen en sorts s. k. fri odling, d. V: s. ur skolor och universitet utgingo begåfvade män och qvinnor med hög verldslig bildning och i dessa slafpatroners hem herskade ofta nog elegans och artighet, men under denna glittrande yta borttynade de menskliga och sedliga tänkesätten. Den amerikanske slafegaren hade ännu icke såsom den forntida romaren kastat lefvande slafvar i åldammar för att erhålla så mycket läckrare rätter för sitt bord, men det var dock blott en tidsfråga, när han skulle hinna dit, ty den der institutionen förde honom snabbt i samma riktning. Rebellionen kom som en räddande ängel för honom. Ty hade icke södern rest sig, hade norden förmodligen låtit tingen gå sin gamla gilla gång, enär våra politici icke gjorde någon samvetssak af att befria de förtryckte. I dag, trettio år efter slafveriets fall, är kanske ingen nöjdare än den hvite sydstatsbon att det gick som det gjorde. Åtminstone lär den nya generationen vara fullt belåten med den närvarande ställningen. Och hvarför skulle den icke det, då "den nva södern"