Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

B26

ETT HUNDRA AR,

holmska pöbeln, ty den började sin demonstration emot Fer- 5en med stenkastning på den granna vagnen och slutade med att kallblodigt trampa lifvet ur den förhatade aristokraten. Och nu hade äfven den svenska hufvudstadens modige män sett blod rinna på gatan. Skulle Stockholm vara sämre än Paris kanske? För mordet var naturligtvis Fersens iwlitiska fiender ansvarige Militären hade kunnat rädda hans lif, men underlät att lossa ett skott eller fälla en bajonett till hans försvar, då han sökte dess skydd. Konungen sjelf satt på slottet Haga och höll konselj i lugn och ro, låtsande tro att det icke fanns mer än ett lik i det der sorgtåget. Emellertid blefvo åtskilliga lif uppoffrade innan ordningen återställdes.

Nästa vigtiga statsfråga vardt, hvilken man nu skulle välja till tronföljare. Efter åtskilliga öfverläggningar beslöt man att än en gång göra sitt val i Danmark i ändamål att förr eller senare kunna åvägabringa den önskade föreningen emellan Sverige och Norge. Men det var icke värdt att taga något steg i den riktningen, innan man gjort sig underrättad om Napoleons nådiga vilja. I och härför afsändes ej mindre än tre kurirer till Frankrike för att förelägga dess allsmäktige kejsare saken och begära hans utlåtande. En af de sände var en ung löjtnant vid namn Karl Otto Mörner, en mycket fransksinnad herre, som icke tyckte om den af ständerna föreslagne danske kandidaten, en broder till den på Qvidinge hed aflidne. Mörner beslöt derför att, medan han var i Frankrike, der sjelf utse någon som kunde styra svenskarne. Hans val föll på prinsen af Ponte Corvo, annars marskalk Jean Baptiste Bernadotte, densamme som nyss förut stått på Jutland med 20,000 soldater, färdig att infalla i Sverige. Genom ett par franska bekantskaper förskaffade sig Mörner ett möte med Bernadotte, som i sin ordning inberättade saken till Napoleon. Den senare, som icke gynnade den danske kandidaten, lät förstå att han icke hade någonting emot Bernadottes val. Med denna underrättelse skyndade sig Mörner hem till Sverige, der man till att börja med icke ville lyssna till den förmätne unge mannens förslag. Men Mörner hade lagt sin plan med eftertanke, hvilket bevisade sig vid den i Örebro sammanträdande urtima riksdag, som skulle af-