Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

336

ETT HUNDRA AR.

ning, att Sverige först måste deltaga i de förenade makternas angrepp mot Napoleon. I Mars 1818 öfverfördes 80,000 svenskar på tysk botten och i Augusti samma år stodo de allierade makterna med 600,000 man emot Napoleon, livilken, sedan han på det olyckliga härnadståget emot Ryssland förlorat största delen af sin stolta här, nu egde endast 450,000 man till sitt förfogande. Vi kunna icke här skildra de strider, som nu följde. Nog af, Napoleon kämpade lika framgångsfullt som vanligt och en af hans generaler, den tappre Ney, var på väg att bemäktiga sig Berlin och dermed tillfoga de allierade ett krossande slag, då hans forne medkämpe och vapenbroder Karl Johan framrycker med 75 ryska och svenska bataljoner och vrider segern ur Neys hand, emedan denne då retirerade för öfvermakten. Af svenskarne var det endast öfverste Karl von Gardell och hans Vendes artilleri som skördade ära, i det de vid Dennewitz gjorde ett' ovanligt käckt och lyckadt angrepp på fransmännen.

I sinom tid kom slaget vid Waterloo och dermed slutet på det blodiga verldsdrama, hvari Napoleon hade spelat hufvudroUen. Men innan Karl Johan återvände hem med sina trupper gjorde han en icke alldeles välkommen påhelsning i Danmark. Han hade hela tiden haft Norge i tankarna. Jag måste smida medan jernet är varmt, tänkte han. Väntar jag till dess att stormakterna hinna göra ux^p hela affären, så blir nog Sverige bedraget på sin förhoppning om Olof Tryggvasons och Harald Hårf agers land. Han levererade några slag, icke särdeles blodiga, och tvang dermed Danmark genom fördraget i Kiel den fjortonde Januari 1814 att afstå Norge, som, enligt detta fördrag, skulle vara ett med Sverige förenadt konungarike. Norge skulle således icke införlifvas med Sverige, skulle icke blifva ett .svenskt lydrike, skulle icke anses som en eröfring, utan "ett konungarike förenadt med Sverige." Icke underligt således att norrmännen än i dag med förakt tillbakavisa påståendet att de tillhöra Sverige.

Men norrmännen sjelfva hade ännu icke blifvit rådfrågade i saken, och när de fingo höra att förbindelsen med Danmark var slut, beslöto de att bygga sig en egen tron ock dera sätta prins Kristian Fredrik, deras dåvarande ståthållare.