Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

B38 ETT HUNDRA AR.

fejd. Det hade blifvit öfverrumpladt. Väl hade det Vedel-Jarlsbergska partiet länge talat om en svensk-norsk förening och äfven försökt att bereda väg för en sådan, ehuru dock icke med ifrågasättande af andra än politiska och diplomatiska medel. Om några svenska eröfringsförsök hade åtminstone icke folket drömt, hvadan det icke heller nu var rustadt för ett försvarskrig, då Karl Johan inföll i Norge för att göra Kielfördraget gällande.

Detta så kallade norska fälttåg var icke utmärkt af några vigtigare bataljer. Karl Johan, som hade varit mycket öm om sina svenskar i kriget mot Napoleon, bibehöll samma taktik nu, d. v. s. att han så mycket som möjligt försökte att vinna ändamålet utan sammandrabbning. Några skärmytslingar och mindre träffningar egde visserligen rum, men innan én af svenskarne förberedd större strid hann komma till stånd, hade norrmännen insett ändamålslösheten med sitt motstånd och ingått på den för dem förhatliga föreningen. Med sjuttiotvå röster mot fem beslöt stortinget att rätta sig efter Kielfördraget. Vilkoren voro, att Norge skulle behålla sin antagna grundlov med de förändringar, som föreningen nödvändig, gjorde. I kraft af den sålunda förändrade författningen är Norge ett sjelfständigt rike, förenadt med Sverige under en konung. Kronan är ärftlig i Karl Johans manliga slägt i öfverensstämmelse med 1810 års tronföljdsorclning. Den verkställande makten tillhör konungen och ministären, bestående af en statsminister och ej mindre än sju statsråd. Då konungen vistas i Sverige, skola statsministern och två statsråd vara närvarande vid handläggandet af norska regeringsärenden. En norsk vice konung eller ståthållare kan af konungen tillsättas; men vice konung kan endast kronprinsen eller dennes son vara. Till ståthållare kan deremot vare sig norrman eller svensk utnämnas. Krigsmakten till lands och vatten eger i konungen sitt högsta befäl, men denne eger ej rätt att utan stortingets samtycke till anfallskrig använda linietrupperna, ej heller utom Norges gränser använda landtvärnet och öfriga norska trupper. Det är honom också förbjudet att införa främmande krigsfolk i Norge, med mindre det gäller att försvara landet. Under fredstid får han icke från det ena till