Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

ö54 ETT HUNDRA AR.

Det dröjde icke heller länge innan förslag till ny riksdagsordning framlades. Ståndsindelningen stod ej längre i samklang med det nya tidelivarfvet. Den var orättvis. Den egde sitt niDphof i forna tiders feodalväsen. Under denna tingens gamla ordning var adeln sjelfskrifven till säte och stämma i rikets stora lagstiftande församling och utöfvade der den egentliga makten. Nu ville man hafva folkrei3resentation, och förslaget dertill inlemnades i 1862 års riksdag. Detta förslag, som lär hafva utarbetats af justitieministern Louis de Geer, afskaffade all sjelfskrifvenhet till ledamotskap, upphäfcle de fyra stånden, föreskref samfälda val och årliga riksdagar samt tvåkammarsystem, liksom i andra länder. Medlemmar af första kammaren väljas af landstingen (såsom Förenta Staternas senatorer i Amerika väljas af de enskilda staternas legislaturer) samt, i städerna, af stadsfullmäktige. Vilkor för valbarhet är, att hafva uppnått 35 års ålder och att ega skattbar egendom till ett värde af 80,000 kronor. Embetsticlen är bestämd till nio år. Andra kammarens medlemmar väljas för tre år; af invånarne på landet en för hvarje domsaga, om ej invånareantalet öfverstiger 40,000, i hvilket fall det blir två valdistrikt, samt i städerna en för hvarje tiotusental inbyggare. För att kunna deltaga i dessa val skall man antingen ega fast egendom till ett taxeringsvärde af 1,000 kronor eller för minst fem års tid hafva arrenderat jordegendom värd 6,000 kronor, eller annars skatta för 800 kr. årlig inkomst.

Emot dessa penningeqvalifikationer hafva de mera demokratiskt sinnade i landet höjt sina, röster med väldiga protester, men, i betraktande af det stora framsteg reformen icke desto mindre utgör, mottogs den med jubel af folket, som deri såg en lysande triumf för en idé, som redan hade segerkrönts i många andra länder. Men i riksdagen föddes icke reformen utan vånda, isynnerhet från adelns och presternas sida. Genast vid föredragandet (den fjerde December 1865) antogs förslaget enhälligt af bondeståndet, hvaremot borgarne afgåfvo fem nekande röster. Men när ordningen kom till presterna fann man att desse voro med ett öfvervägande antal emot saken. Huruvida de skulle förkasta den, berodde nu -på ledarne. Desse kände sig icke hugade att löpa någon risk