Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

452 ETT HUNDRA ÅR.

på sitt område) ledes tanken pä fotogralikonsten, som också är ett ljusets ocli det nittonde århundradets glada barn. Den daterar sig endast från 1840-talet. Det var då, som någon upptäckte att solljuset, återkastadt från ett visst föremål, kan på en för ändamålet kemiskt beredd yta på det allra noggrannaste frambringa samma föremåls bild. Så uppstod konsten att på några sekunder måla ett trognare konterfej än den skickligaste målare kunde åstadkomma på hela veckor. Men hela processen var i början mycket dyrbar och äfven bristfällig. Genom ständigt gjorda förbättringar är den likväl numera så billig och förträfflig, att äfven den fattigaste har råd att "porträttera" sig, och sålunda har det förunderliga inträffat att bilden af vårt slägte kanske kommer att fortlefva igenom tidsåldrarna, för att visa "den sista menniskan", som jorden kommer att bära, hur hennes bröder och systrar, som lefde i det underbara nittonde århundradet, sågo ut. Men denna vackra konst låter använda sig på många andra praktiska områden. Se här ett, som omtalas i det senaste fransktyska krigets historia. Under preussarnes belägring af Paris 1871 af skars all förbindelse emellan denna stad och den yttre verlden. I Paris bodde många engelsmän. Dessas vänner i England kunde icke sända eller erhålla några bud pr. post, telegraf eller på något annat vanligt sätt. Då kom fotografikonsten dem till hjelp. De i England boende läto först trycka sina bref i London Times. Derpå öfverfördes, genom mikroskopisk fotografering, tidningens hela sida på ett papper ej större än ett frimärke. Sedan skickades en brefdufva med detta bud till Paris, der innehållet återställdes till sin ursprungliga storlek för att vidare kopieras och tillställas adressaterna.

Men det var med ångans användande såsom rörelsekraft som de mekaniska konsterna togo i besittning, så att säga, den verld, der de nu eröfra den ena stora troféen efter den andra. För ett hundra år sedan, nej, ännu senare, gjordes nästan allting för hand — och gjordes långsamt, klumpigt, illa. Så kom James Watt med sin lilla ångpanna och vände upp och ned på den gamla ordningen. Dock stod den meka-