Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

482 ETT HUNDRA AR.

som hon är sig i det största och det minsta lik, så kan genom erfarenheten utrönas, hvad vi icke kunna se. Svedenborg sammansatte sin naturfilosofi af rön och förnuftsslut. I sitt fullkomlighetstillstånd behöfde menniskan blott åskåda och hon begrep; i sitt förderfvade tillstånd behöfver hon rön och bevis; ju högre hon stiger med dem, ju mer lär hon att beundra den vishet, som skapat allt!"

Svedenborgs första stora vetenskapliga arbete var, enligt en engelsk författares omdöme, förtjenstfullt nog att kunna grunda, flera vetenskapsmäns rykte, "Genom detsamma går," säger han, "en grundton af gudadyrkan, lik en tyst psalm, som manar oss att lika djupt beundra skaparen i atomens byggnad, som i solsystemernas ordning."

I det derpå följande arbetet, "Naturens principer," genomvandrar han hela skapelsen och framkastar den ena blixtrande tanken efter den andra, visande sig lika hemmastadd ibland stjernorna som ibland jordatomerna. I detta arbete har han (se Beskows minnestal öfver Svedenborg på Svenska Akademiens högtidsdag, den tjugufjerde Januari 1859) nedlagt tankar och teorier, hvarpå en hel lång rad af vårt tidehvarfs största vetenskapsmän åkt in till odödligheten, om vi så må säga. Britten W. White, som skrifvit Svedenborgs lefnadshistoria, yttrar deri följande om "Naturens principer:"

"The doctrine of the translatory or progressive motion of tlie stars along the Milky Way, and her streaming out of the northern end in every direction, while at the southern end they converge at every point — one of the most magnificent truths of modern astronomy — is clearly set forth in this wonderful work of Svedenborg, years before the full fact had dawned upon the scientific world."

Och vidare:

"The sublime doctrine of cosmiscal arrangement of stars or of the clustering of stars into distinct systems forming starry systems as planets do solar systems, generally attributed to Kant, Mitchell and others, was promulgated by. Svedenborg in his "Principia," when Kant, the first of the acknowledged propounders of the theory, was a boy of but ten years of age." ■