Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

564 ETT HUNDRA ÅR.

lutionärt Väl borde hedningarne i fjerran länder omvändas och räddas för Guds rike, men detta kunde ju ske utan några äfventyrliga resor dit, det kunde ske med "bön och fasta" hemma. Ville någon gå ut till dem, som sutto i "mörko lande", så kunde han gå på eget bevåg, med Gud i hågen och lifvet i sin hand. En ung skottsk person, vid namn Robert Haldane, följde detta råd år 1796, då han i sällskap med ett par andra ville begifva sig till Bengalen, i och hvarför han vände sig till det ostindiska kompaniet med begäran om rätt och frihet att vistas i detta land, som då låg under nämda krämaresällskaps välde. Svaret blef nekande; man kunde icke tillåta någon beträda indiskt område i sådana afsigtcr.

Huru en ringa början kan leda till stora resultat, visa följande fakta, hemtade ur missionsväsendets historia.

En ung man vid namn Carey förestod för omkring 95 år sedan en baptistförsamling i staden Leicester, England. Han var son af mycket fattiga föräldrar och hade fått ytterst liten hjelp af dem för sin uppfostran, hvarför han egde det dubbla kallet, att genom sjelfstudier fullkomna sig i sina stycken, på samma gång som han upplyste andra om salighetens väg. En dag uppgick för honom den tanken, att hedningarne borde göras till föremål för omvändelseförsök, en tanke, som följde honom oafiåtligt i tio år och slutligen manade honom att, så att säga, framlägga förslaget härom. Hans religionsbröder upptogo dock icke saken såsom han; de betraktade honom som en opraktisk drömmare. Men detta förminskade icke hans ifver det minsta, utan fortsatte han på alla möjliga sätt att omvända andra till sin egen öfvertygelse härutinnan. Efter mycken bön och möda hade han lyckats få några andra lika fattiga som han sjelf på sin sida. Dessa sammanträdde i Kettering och bildade det första missionssällskapet, hvars, vid samma tillfälle bildade grundfond blef — tretton pund sterling eller sextiofem dollars.

Strax derpå for Carey ut till Indien, hvarest han fann, att det ostindiska kompaniet var lika godt som sitt ord, emedan det förbjöd honom att i egenskap af missionär beträda dess besittningar. Men danskarne, som den tiden besutto Serampore, tilläto honom att lefva och verka inom deras område.