Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

VART TIDEHVAKFS LI FSASKADNING. 708

dansa i en oändlitir rymd, hvad är det som liåller dem tillsamman? Tyngdlagen, svaras. Hvad år tyngdlagen? Vetenskapen vet det icke, den vet blott att den utgöres af något osynligt och oåtkomligt som bestämmer planeternas banor. Vi tala om den materiella verlden, men rätt betraktadt finnes ingen sådan. En verld af idel stoft skulle icke vara annat än en jättelik mullhög eller en stinkande pöl. Den skulle icke förete någon rörelse, någon kraft, någon form, någon ordning, någon skönhet. Sådan är ej verlden; den ger oss bilden af ett ordnadt, afrundadt helt med lif,'färg och doft. Den tfdar om ande, om en lef vande, verkande, styrande princip.

Tag en jernkula. Ni säger att den är hård. Men tletta är blott ett konventionelt uttryck. Det är icke jernet som är hårdt, utan något annat. Hvad? Kohesionskraften, som packat jernpartiklarne tillsammans. Låt denna gifva vika, och den s. k. hårda massan varder mjuk som smält vax.

I växternas rike är denna uppenbarelse underbarare. De ämnen, hvaraf de tusentals sköna växtformer, vi se, äro danade, kunna reduceras till blott fyra: syre. qväfve. väte och koL Hur kommer det sig då att samma ämnen uppträda i form af en lilja å ett ställe, en ros å ett annat, en palm å ett tredje, en oliv å ett fjerde? Emedan det linnes en dold kraft, som uppenbarar sig olika under olika yttre förhållanden. De forna grekerna trodde att det fanns s. k. dryader. som bebodde hvarje planta, hvarje träd; att det var dessa, som gåfvo dem lif. Detta var blott en vacker inbillning, men den kom på sitt sätt sanningen nära nog, emedan det iiiäsfc tinnns en osynlig kraft som bestämmer plantans form och fägring.

Ju högre man stiger på dessa krafters skala, desto vigtigare varda de. Vattnet är innerligare förbundet med lifvet än fallet är med klippan, luften går i samma hän.^eende före vattnet, elektriciteten och magnetismen äro mäktigare än vattnet, och högsta rummet intager ljuset. Solen fäster oaflåtligt sina blickar på hafvet. Dess strålar lyfta droppe efter droppe upp genom luften, der de med lätta lingrar utplocka saltpartiklarna innan de låta dropparne fortsätta färden. Mob nens yttersta silfverkanter innestänga den öfre tunga massan, som 8kall skänka svalka åt jorden. Så kommer vinden och