Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

Q6 ETT ]IUNDRA AR.

ne- "Men vi liafva tid att utkämpa en batalj tillföre solnedgången," anmärkte general Desaix, då Napoleon sporde honom om livad som var bäst att göra. Sagdt och gjordt. Elden öppnades ånyo, och före qvällens inbrott hade Napoleon genom en afgörande seger återvunnit, hvad han under sin egyptiska expedition hade förlorat i Italien.

Några månader senare (den tredje December 1800) vann general Moreau en annan lysande seger öfver österrikarne vid Hohenlinden, i och hvarmed vägen öppnades till Wien, dit NaiDoleon ockf:å skulle tågat, om ej fienden genast ingått på en den mest förödmjukande fred. Nu, då Österrike, Italien, Spanien och Holland voro maktlösa emot Frankrike och då Ryssland intog fullkomligt neutral hållning, hvarjemte Sverige och Danmark samt Ryssland. hade ingått förbund att ej erkänna Englands s. k. rätt att ransaka främmande fartyg, så började det se mörkt ut för den senare makten, I sin förtviflade hänsynslöshet begick då England ett oförsvarligt nidingsdåd, dermed att det under amiral Nelsons befäl skickade några väldiga krigsskepp upi^ till Köpenhamn och bombarderade denna stad samt förstörde den danska flottan. Händelsen, som egde rum den andra April 1801, utgör en af de mörkaste fläckar i den engelska historien. Meningen var att tvinga Danmark att utträda ur den nordiska alliansen, som det också gjorde. Kort deri3å ctryptes den ryska czaren, hvars son och efterträdare, Alexander, nu skyndade sig att träda i vänskaplig förbindelse med England. Derigenom uppstod allmän fred för en liten tid, och för första gången i sitt lif hade Napoleon ingenting att göra.

Men den Ijufva freden var i verkligheten ingenting annat än några månaders vapenhvila. Napoleon, ehuru till namnet endast konsul, egde icke desto mindre absolut makt, hvarför han ock mycket riktigt började omgifva sig med monarkisk glans. Han var ännu icke mer än 88 år gammal, men höll dock redan Europas öde i sina händer såsom ingen annan före eller efter honom. Han var också det franska folkets idol — och deri låg hans utomordentliga makt. Likväl var det icke blott som segersäll härförare och representant af den franska ''äran och härligheten" i detta afseen-