Sida 189
Gås-slägtet
lika lång med eller längre än mellantån utan klo; baktån saknar hudflik; stjerten är afrundad, och könen äro lika tecknade. Näst svanarna äro gässen de största bland svenska simfoglar. De häcka i tempererade och kalla klimat, några arter endast uppe i den högsta norden. De uppehålla sig mestadels på land, under häcktiden dock i kärr och myrar. Deras flygt är stark, hög och uthållig. De röra sig på marken bättre än andra andfoglar och simma väl, men dyka icke, utom som ungar och under ruggningstiden, då de sakna flygförmågan. Gässen äro mycket skygga och försigtiga samt veta väl att taga sig till vara för sina fiender. Af några arter uppehålla könen sig tillsammans en längre tid, af andra begifva hannarna sig till hafskusten eller afsides belägna insjöar för att rugga. Mot vintern flytta gässen till varmare land, familjevis eller i skaror, ofta uppgående till ett stort antal individer; under flygten pläga gässen ordna sig i linier eller spetsiga vinklar. Deras föda består nästan uteslutande af växtämnen, och deras starka, med hårda lameller försedda näbb sätter dem i stånd att afbita gräs, blad o. s. v. Gässens läte är starkt och kacklande; blifva de retade, är lätet hväsande. De lefva i engifte och häcka på marken; honan har ensam besväret med äggens rufvande, men plägar dervid skyddas af hannen, som deltager i ungarnas vård. I fångenskapen blifva gässen lätt tama och foga sig snart efter de förändrade förhållandena. För menniskan äro arterna af detta slägte till mycket gagn genom sitt smakliga kött, sin förträffliga fjäder och sitt fina dun.
Af gåsslägtet finnas i Sverige sex arter. De äro följande:
Hafregåsen, Anser leucopsis, har näbben svart och benen svartaktiga. Pannan, hufvudets sidor och strupen äro hvita, öfre kroppsdelarna, framhalsen och kräfvan svarta, fram ryggens och vingtäckarnas fjädrar delvis askblå och hvita, öfre stjerttäckarna och undre kroppsdelarna hvita, vingpennorna brunsvarta, med askfärgad anstrykning, och stjertpennorna svarta. Längden stiger till 59 eller 60 cm. -- Under flyttningstiderna förekommer denna art i stora skaror vid våra hafskuster.
Rödhalsade gåsen, Anser ruficollis, har näbben svart, benen svartaktiga, en fläck vid hvardera örat, framhalsen och bröstet brunröda, tyglarna, örontrakten, halsens sidor, ett band kring det bruna på halsen och bröstet, två band öfver vingen, öfvergumpens sidor och öfre stjerttäckarna hvita; för öfrigt är fogeln ofvan mestadels svart, undertill hvit. Längden vexlar mellan 49 och 54 cm. -- Den har endast några få gånger under flyttningstiderna anträffats i Sverige.
Prutgåsen l. Taflackan, Anser bernicla, har näbben svart och benen svartaktiga, hufvudet, halsen och kräfvan svarta, halsen refflad och med en af små fläckar bildad, hvit tvärfläck på hvardera sidan. Ryggen, skuldrorna och vingtäckarna äro mörkt brungrå, med smala, blekgrå fjäderkanter, bakryggen och öfvergumpens midt brunsvarta, bröstet och magen brungrå, med ljusgrå eller hvita kanter,
undergumpen samt undre och öfre stjerttäckarna hvita. Längden utgör 65 cm. -- Under flyttningstiderna förekommer denna art i stora skaror vid hafskusterna och är, särskildt i Blekings skärgård, föremål för en liflig förföljelse.
Sädgåsen l. Vildgåsen, Anser segetum, har näbben bakom den svarta nageln nedtryckt och mer eller mindre högt upp på sidorna orangegul. Fjäderklädnaden brun, bakryggen svartbrun, underlifvet hvitt och ofläckadt. Vingarna räcka något utom stjertspetsen. -- Af denna art har i Sverige anträffats tvänne former:
a) Skogsgåsen, Anser arvensis, som har näbben af hufvudets längd och försedd med en rödgul ring; öfverkäkens lameller äro 24; benen äro rent rödgula, kroppslängden 85 cm.; vingarna räcka till stjertspetsen. Hufvudet och halsen äro ofvan gråbruna, ryggen mörkbrun, med smala, hvita fjäderkanter, bakryggen och öfvergumpen svartbruna, halsen framtill ljusare gråbrun, bröstet brungrått, med ljusgrå fjäderkanter, underlifvet ljusare, magen i midten, undergumpen, öfvergumpens sidor samt öfre och undre stjerttäckarna hvita, vingtäckarna ljusbruna, de mot vingens kant belägna askgrå, vingpennorna brunsvarta, stjertpennorna bruna, med hvita spetsar och kanter. -- Den häckar tämligen allmänt i Lappland, dessutom äfven i vestra Jämtland. Höst och vår drager denna form i stora skaror öfver Sverige, och under vintern plägar den uppträda talrikt i dess sydligaste del.
b) Kortnäbbade gåsen, Anser brachyrhynchus, har näbben kortare än hufvudet och försedd med en klart röd ring; öfverkäkens lameller äro 20, benen blekt köttfärgade, kroppslängden 69 cm.; vingarna räcka utom stjertspetsen. Färgen är lik den föregående formens; dock är hufvudet mörkare brunt, kroppen ofvan brun med tydligt askgrå anstrykning, i synnerhet på vingarna, och stjertpennorna försedda med bredare, hvita kanter. -- Denna form har tvänne gånger anträffats i Sverige.
Grågåsen, Anser ferus, har näbben hög, pyramidlikt tillspetsad, gulröd med hvit nagel och 62 mm. lång; benen äro blekröda, med ljusa klor; längden nära 82 cm.; vingarna räcka ej till stjertspetsen. Hufvudet och halsen äro brungrå, framryggen gråbrun, med smala, grå spetskanter, som blifva hvita mot sidorna, bakryggen askgrå, öfvergumpen mörkare, halsen framtill och frambröstet brunaktigt askgrå, med gråhvita fjäderkanter, bröstet bakåt allt ljusare brungrått, magen gråhvit, med bruna fläckar, undergumpen, öfvergumpens sidor samt öfre och undre stjerttäckarna hvita, vingtäckarna gråbruna, med hvita fjäderkanter, de mindre täckarna askgrå, vingpennorna brunsvarta, stjertpennorna svartbruna, med hvita spetsar och kanter, som äro bredare än hos den förra arten. -- Grågåsen häckar mindre allmänt i södra och mellersta Sverige vid både sött och salt vatten. Från henne härstamma våra tama gäss.
Blåsgåsen, Anser erythropus, har näbben pyramidlik, med ljus nagel, benen gula, pannan hos äldre individer med en hvit fläck och underlifvet ljusbrunt, med svartbruna fläckar.
Källa: Project Runeberg ·
