Sida 190
OM MÖNSTERKOMPOSITION FÖR HANDASLÖJD.
AF
LILLl ZICKERMAN.
Vid jämförelsen mellan den alltid praktiska allmogens sätt att under själfva tilKerkningen och i dess eget material “dikta" sig ett mönster för sitt husgeråd och vårt nutida tillvägagångssätt för mönsterkomposition vid ritbrädet, där \ i i tankarna bilda oss en oklar föreställning om arbetets slutliga helhetsverkan, förefalla dessa \åra mönster silhouettartade och ofta som en lek af linjer, rytmiskt afvägda i en nog så skicklig teckning, men utan djup och innebörd mellan konturerna. Det hela tyckes snarare ha kommit till för dessa lekande linjers skull, än för ett föremål med åsyftadt ändamål. Och ju mer en mönstertecknare hängifver sig åt detta liniepennfäkteri, ju tydligare märkes ock den afsiktligt för sin egen del dragna konturen inkräkta på ändamålskrafvet så, att detta förefaller snarast som en blott förevändning, på hvilken man icke riktigt tror. Biafsikten att briljera med en linje under förevändning af att åstadkomma ett husgeråd skiner alltför tydligt igenom. Ett okonstladt sinne tröttas af sådant som af ett tanklöst pjoller, som tilltalar för en stund, men blir sedan outhärdligt.
Då detta hos mönstertecknaren har sin orsak i en okunnighet om materialets bearbelningsmöjligheter, kan han ej heller bilda sig, än mindre fullfölja en beräkning för sin arbetsplan. Med all sin tecknarskicklighet kommer han då till korta inför en som tecknare fullkomligt okunnig men om sin afsikt och sitt material medveten allmoge och än mer \ id sidan af en intelligent handtverkare, som samtidigt med sitt förvärfvade handlag, nått den alldeles särskildt formade blicken för just sitt materials smidighet och uppfattningen för beräkning af de möjligheter, han har att röra sig med på det därför mest effektiva sätt, äfx^en om denne handtverkare är främmande föt ritstiftets och penselns konst. Han är fackman i sitt yrkes hemligheter; däri ligger hans företräde framför den andre, som är fackman endast i teckning.
En sådan mönstertecknares verksamhet kan icke beröra något annat än utseendet och icke ens det utseende, den tekniska sakkännedomen kan gifva åt en lagom proportion eller en naturligt afvägd linje, utan endast det tillfälliga och lösliga i 3Tans. Detta är dilettautisui och icke yrkesvägledning, som mönsterteckningen dock afser.
Naturligtvis söker hvar och en att ^Tligt sätta sig in i, hv^ad som brister honom. Men mellan denna ytliga och den mognade erfarenheten, hvarur ett mästergrepp framgår, ligger ett vida större afstånd, än hvad som på något lättvindigt sätt skulle kunna öfverskridas. Äfven under ett träget arbete mognar mästerskapet långsamt; så mycket säkrare mognar det aldrig i en ytlighet.
Och då i \'år tid mönsterteckningen och yrkesutöfningen oftast skilts åt, konstatera äfven öfver allt föremål sina mönsterupphofsmäns missgrepp genom former, ursprungligen tagna från handaslöjden och anpassade för maskinarbetets snäfvare tillverkningsmöjligheter och i denna sin inskränkning sedan åter öfverförda på handaslöjd. Och ännu sorgligare då denna anpassning låtit sig göra endast på konstlad väg och denna konstlade teknik sedan söker tränga sig in i handaslöjden för att tinna fäste på bekostnad af den verkliga eller gör imitationen till en dygd.
Då handaslöjden så dragés ned till jämnställning med maskinarbetet, utan att kunna erbjuda äfven dettas billiga tillverkningsomkostnader, förlorar handaslöjden sin idé att
Källa: Internet Archive ·
