Sida 191
OM MÖNSTHRKOMI^OSITION l'6li HAShASLÖJI).
'P,
linnas till och är i verkligheten härigenom också omintetgjord. Och detta genom sina vägledare, som i stället för att utveckla den, endast kunnat draga ned den.
I’ä sä sätt dragés i sin tu/ maskinarbetet ned, då icke handaslöjden, som naturligt vore, behåller ledningen; ty det, som innebär möjligheten att nå läng.st, innesluter äfven möjligheten i sig att verka eggande.
1 denna mönstertecknarens ensidiga utbildning under okunnighet om sitt materials teknik ligger en verklig fara för yrkesskickligheten.
Man kan ej åstadkomma något imaginärt utan att utgå Irån något reellt. Hvad hjälper det att kunna teckna en än så luftig spets, om den ej sedan kan knypplas eller måste knypplas med så mycken svårighet, att resultatet icke lönar mödan? Och hvarför kämpa mot dessa svårigheter, som ej bero af en icke känd teknik utan på ren okunnighet om den teknik, som lins men ej begagnas? Hela felet ligger ju däri, att icke knyppeldynan ställes vid sidan af j-itbrädet och att den komponerande, i stället för att använda sina ögon och händer, famlai' omkring, i hvad han ändock ej kan /‘eda upp med enbart sina tankar. Ivndast genom att pi-aktiskt gripa verket an samtidigt med det teoretiska, där det iindock icke gäller något annat än ett praktiskt yrke, kommer eleven underfund ined materialet och tekniken och slutligen kan uttrycka en redig uppfattning al detta i ett mönster.
En i yrkestekniken okunnig mönstertecknare är en inre mr/tsägelse. .Mönstret är slutsatsen, den utredda uppfattningen af det hela och icke en form, hvari materialet skall tvingas in.
De sätt, hvarpå ett material låter bearbeta sig och de medel, yrkena använda härför, måste vara utgångspunkt fö/r all yrkesundervisning.
Den rent främmande prägel, ett material låter påtvinga sig, må nu g.ålla föir hvad den kan; tillfällig är den i h varje fall och kräfver en alldeles tillfällig begåfning af sin utöfvare för att kunna lyckas. Men hvarje material har sina säi'egna egenskaper, i hvilkas stegrade fulländning dess naturliga betingelser ligga och att afvinna dessa allt större möjligheter kan endast den med materialets teknik förtrogne. Detta är för yrkena en viktigare vetenskap iin den att kunna skilta stiftet och penseln. Och om en handashijd ännu är nödvändig och ens möjlig i vår industriella tid, är det den handasHijd, som sträfvar högre än där en rent falsk teknik eller maskinarbetet kan uppnå den och därför söker i ständig utveckling sitt värde och sin skönhet mera i en fördjupad teknik än i ett lösligt ytans utseende.
Skola miinstertecknarne kunna fylla sin uppgift som ledare af denna handaslöjdens utveckling, måste det minsta kraf, de ställa på sig själfva. vara att icke sammanblanda arbetsbegreppens enklaste element och förrycka det ena öfver i det andra eller påtrycka utan åtskillnad sitt pappersmönster på hv'ad form och material som helst.
Hvad kan nu mer förråda deras brist på innehåll och uttrycksmedel än dessa enahanda utnötta och ej ens för sitt material omsatta växtmotiv, som fortfarande regna ned från tak och väggar öfver den nutida konstindustrien, oafsedt hvarpå det faller som ett främmande föremål på trä, järn, glas, broderi, knyppling, snidadt, drifvet, slipadt, sydt och knyppladt utan hänsyn till, att hvarje material har sitt kraf på sina motiv för att kunna framstå ej som dessa motiv men som detta material i just sin egendomlighet.
Hvartill gagnar spetsknypplingens på spindeltrådens lätta genomskinlighet beräknade teknik, tillämpad på ett i en enda valör utfylldt stort lönnlöf? Jag kunde lika gärna applicera det i tyg. Försvinner spetsens lätthet ur min knyppling, så har jag väl en knyppling kvar, men intrycket af spets går då förloradt. Jag skulle kunna väf\'a med knyppelpinnar. Jag skulle kunna upplösa ett arbetssätt i intet vid att nödgas tillfredsställa ett dess teknik motverkande mönster. Men jag kan icke längre kalla detta för bearbetandet af ett material, som jag dock åsyftar: t}' bearbetning är det endast, där jag bibringar
Källa: Internet Archive ·
