Svenska slöjdföreningens tidskrift

24

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1905.

materialet en fclrädling. Här motarbetar jag det. Och man handskas icke ostraffadt med ett material. Därför misslyckas man, där man ej tar hänsyn till, hur materialet mottager eller förkastar behandlingen och motivet.

lindast den uppöfvade instinkten för detta materialets eget naturliga urval af behandling och motiv mäktar bringa in i detta vår tids feltag något sundare och rikare.

Där väfven då åter uppfattas som en trådsammansättning, skiftande genom sina olikfärgade trådars inbördes flätning och hammarslaget på den smidda tänjbara och glänsande metallen får sin fulla betydelse, liksom blåsrörets spår i glasmassans stelnade form och slipningen, där ljuset bryter sig i, för kristallen och hvilka alla liknande skola gifva upphof till befryndade och ej ännu sedda skönhetsmotiv, där är man långt borta från dessa andra för materialets teknik fi'ämmande former och inne på den enda väg, där en utveckling kan väntas. Man är där långt fjärran från den tecknarskicklighet, som ej tyckes ana i sin pretentiösa okunnighet, att ritstiftet och penseln liksom pennan icke äro till för skönskrift men för tanken och att först där denna mognade tanke fins, få uttrycksmedlen sin betydelse.

Om handaslöjden skulle kunna äga naturligt bestånd, är det nödvändigt vid yrkesundervisning, att arbetsredskapen, väfstolen, hyfvelbänken, smidesstädet, drejskifvan och hvad det v'ara må, må vara i full gång för att frambringa för ögat och uppfattningen en modell jämnsides med mönsterutkastet på ritbrädet, på det att yrkesarbetaren, som mönstertecknaren måste vara, redan ifrån början bibringas en grundlig uppfattning om det inbördes lifsförhållande, som råder mellan materialet, verktyget och den slutliga mönsterkompositionen.

Stannar den praktiska teknikern i t- )ri, upplöser sig också arbetsvärdet i ett intet. Och det är denna upplösning vi nu bevittna hos de om materialets teknik okunniga mönstertecknare, som leda handaslöjden till förfall.

ETT RESUR OCH EN STOCKHOLMSURMAKARE FRÅN MIDTEN AF 1600-TALET.

AF

ELIS KLISSON SIDENBLADH.

\4d den auktion, som nyligen (den 26 och 27 september 1905) hölls efter aflidne hofjuveleraren Ohr. Hammer, förvärfvades af Nordiska Museet ett resur af s. k. polsk typ med timslag, förfärdigad! i midten af 160()-talet fn:o 231 i auktionskatalogen); och torde detta ur, då det är af svensk tillverkning, förtjäna en närmare beskrifning.

IJrfodret är utfördt i brännförgylld mässing, till formen fyrsidigt. A den öfre horisontala sidan finnes sifferringen, af försilfrad metall. Inom denna ring synes en graverad tigurframställning: en man, omfattande en stor fisk, där bredvid en ängel med en sta f i hantlen, i bakgrunden ett träd (Tobias och fisken?). I hörnen kring sifferringen äro kerubhufvuden och längs ytterkanten löper en bladranka, allt graveradt. Å fodrets vertikala sidor finnas ovala öppningar, täckta med glas. I bottnen sitter klockklangen. Fyra tassliknande fötter uppbära det hela. Yttre måtten äro; längd 116 mm, bredd 116 mm, höjd, inberiiknadt fötterna, Hl mm.