Svenska slöjdföreningens tidskrift

18

SVENSKA slöjdföreningens TIDSKRIFT 1900.

Därför förefaller mig denna fråga, om hvad som är vårt, \'ara ett spörsmål från en, som ännu icke funnit sig själf.

Ur denna \’år egna värld framgår konstnären, som tyder den i form, upptecknar den i ord, ger den sitt uttrj^cksmedel och sin bestående varaktighet, då \’i själfva \issna ned och gå undan.

Yi måste för att hana väg för detta, som vi ändock ej förneka, utan t\'ärtom sakna, afskaka vår skeptiska slöhet och i så fall följa sydlänningens exempel att ge oss fullt åt det, \'i \'ilja komma till: en personlig stil, frigjord från hvad som ej hör dit.

Förlora \’i då i en hvardaglig smakriktning för stunden vår traditionella och djupare natur, slutar vårt arbete också i en tidsfråga, när det skall kastas undan som värdelöst.

Kotfästa vi däremot oss själfva i vårt folk, som har arbetat med mycket allvar under långa tider på ett stort värf, skall äf\'en vårt värf en gång i allt samladt arbete och allvar nå en pregel, som uthärdar jämförelsen med andra folk och ingalunda \'ara så lönlöst som mången nu tror.

Ty man håller före, att \’år tid med sina lätta kommunikationer och sin masstilKerkning är kosmopolitismens, inför hvilken den indi\’iduella originalitetens är ute.

1 spetsen gå dock endast några få på grund just af sin indixådualitet och leda alla dem, som sakna något eget. Då är ej indixidualiteten förbi; den är blott ännu mera mäktig. Den är allt; motsaten däremot endast något genom sin massa. Och att massan, där den vältar fram, förkväfver mycket indixåduellt är något, som xi åtminstone x’äl icke x'ilja eiTänna berättigadt, därför att vi måste konstatera ett beklagligt förhållande. Det enda som har makt att motstå denna massa, är en stor individualitet och därför så mycket mer af nöden.

Det äi- anmärknings värdt, att allmänbildningen fört med sig bristen på individuella typer, trots att det individuella är det hnaste i bildningen.

Det jämnstrukna gör ett stillestånd och kx'äfver därigenom den individuella begåfningen som en blodfullhet, som utvecklingsmöjligheter. Men en ensidig allmänvärldslig tankegång eller smakriktning är armod endast i så mycket större utsträckning.

Ffter de enskilde, hvars indixidualitet varit för stark att kunna linna rum i massan och Llerför efter sitt sinne ströfxmt omkring och sökt och funnit en särskild karaktär hos sin byggd, biira byggdens skolor med sin ungdom följa samma väg till denna karakters utdaning inom arbetet.

De konstindustriella skolorna ha sig här en särskild uppgift förelagd i vården om sin bygds konstkarakter. Men delta ha de hitttills förbisett.

Traditionen är dock intet annat än den direkta förbindelsen mellan vår medfödda begåfning och xår senare utveckling under nyare förhållanden. Men våra traditioner, det som verkligen är en exponent af vårt folkk3mne och skulle gifvit vårt arbete sin originalitet, har, trots Nordiska museets verksamhet, icke inom undervisningen slagit igenom hos oss och behandlas snarare som ett nationellt kuriosum än en grund att bygga på.

Vi sätta allt för litet värde på vår originalitet fiir att kunna komma fram till något värdefullt. \'i tvifla helt på, att det är möjligt annat än på allfarsväg. Men det är på den xägen, x i aldrig komma fram. Det är på den vi nu gå under bland The Studio och österrikiska och tyska tidskrifter, som ha ledningen.

tia/.elii ansats, att förbinda vårt arbete med dess historiska ntueckling och klargöra vår grund, innan vi famta vidare, behandlas inom våra lärosalar med tillbörlig respekt, men följes icke. 'The Studio är starkare än han.

Och hvarför vi med våra många rika fyndorter af originell konstindustri gå så öfver