Svenska slöjdföreningens tidskrift

14

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1906.

varp som inslag. Själfva linet synes varit väl beredt, i annat fall skulle det väl knappast kunnat bibehållas till våra dagar, fibrerna äro väl renade och isolerade, och garnet är jämnspunnet. Själfva lincellerna förete inga som helst afvikelser från vår linplantas bastceller.

Linnesnöret är tvinnadt af 2 enkla parter af lingarn, det enkla garnet med högersnodd, det tvinnade med vänstersnodd. Snörets skenbara diameter är 1 mm.

Under ett par rester af läderplattor i närheten af bäckenet fann bevaradt ett tygstycke af en grof, 4-skaftad ylleväfnad, i ena kanten försedd med en fållad dragsko, med inneliggande, groft ullgarnssnöre. Väfnaden är af samma art som den ofvan beskrifna, men ullen visar den olikheten, att den här är naturfärgad, svart eller brun, såsom tydligt angifves af de täta, långsgående, mörka strimmorna. Denna ull liknar för öfrigt såväl till utseende, grodek och allmänna egenskaper som till färgen fullkomligt en del af mig för några år sedan undersökta profver af svart och brun, lång ull från vissa socknar i Jämtland samt tillhörande s. k. “bondras“. Man skulle häraf kunna draga den slutsatsen, att får af samma färgade bondras existerade i dessa trakter för 1000 år sedan och försåg den tidens människor med ett råmaterial, lika godt — eller lika dåligt som i våra dagar.

Någon förädling har den mellanliggande tiden i alla händelser ej frambragt hos denna ras.

Den grofva snodden är flätad af 3 parter, hvar och en tvinnad af 4 enkla trådar (fig. 13), Snoddens skenbara groflek är 4 mm., det enkla garnets 0,8 mm. eller lika groft som garnet i väfnaderna.

Ett prof af ett tyg från en äldre järnåldersgraf vid Hvellinge i Skåne, var så förmultnadt och skört, att det sönderföll i smulor vid minsta försök till analys. Allt som kunde utforskas rörande denna väfnad var, att den bestod af ull samt hade lärftbindning. Hela profvet utgjordes af en jordklump, här och där visande ett rutliknande yttre efter väfnadernas trådar.

Fig. 13. Snöre af tvinnadt ullgarn.

NÅGOT OM ITALIENSKA SPETSAR.

STUDIER FRÄN EN RESA.

Af

E. THORMAN.

\Tir tids intresse i konstnärliga frågor vänder sig — kanske allt för öfvervägande, har någon sagt — mot det gamla. Det har blifvit vår tid förbehållet att upptäcka, värdesätta och samla gångna tiders verk, som hittills fått ligga gömda, och hvilka släkten och efter släkten före oss ej förstått att uppskatta och tillvarataga. Det har blifvit oss förbehållet att njuta af och glädjas öfver deras skönhet och att genom dem få en rikare och vidare uppfattning af den tid, i hvilken de uppstodo och af de människor, som skapade dem. Och upptäckterna ske på många områden, på målningens, skulpturens och ej minst på konsthandtverkets. Ofta lyckas man i sista stund rädda ett föremal eller det ej minst viktiga af denna verksamhet — en teknik, och har kanske samtiden ofta med tvifvel betraktat våra konstvänners verksamhet på detta område, må eftervärlden i