Sida 27
OM S./r'KA OLAS.
IM
i marknaden af firman (l. F. fdeydc i Berlin.* Det är af vikt, att lacket är absolut färglöst och ej mörknar efteråt, emedan glasets sjukliga tillstånd annars tydligare framträder; vidare att glaset före saponeringen noga rengöres och noggrant torkas. .Saponeringen (f)bs! eldfaran!) bör ske vid klart väder (solljusj och göres bäst med en pensel af hillerhår.
Jämte påpekandet af sättet för glasens rengöring framstår som det viktigaste momentet i författarens undersökningar föreskriften att skydda glasen från skadliga atmosfäriska inflytelser. Hufvudregeln är alltså att aldrig låta glas stå fritt, utan förvara dem i dammtäta (om möjligt till och med lufttäta) skåp, hvilkas dörrar man naturligtvis så litet som möjligt bör öppna.
VMdare att i skåpen ställa skålar med chlorcalcium eller nyglödgad pottaska för att absorbera den alltid för handen varande fuktigheten och därigenom beröfva den farliga kolsyran hvarje fästpunkt. Då luftens tillträde till glaset är skadligt, böra locken å glas och pokaler etc. ej aftagas. En närmare granskning af sjuka föremal visar nämligen, att yttersidorna i regeln lidit mer än det inre, ja, att många lock, som utvändigt äro
starkt angripna, ä insidan äro lika oskadade som fotplattans undersida.
Då värme befordrar glassjukdomarna, bör man vara spaisam med eldning i rum,
där glassamlingar förvaras, och i den enskilda bostaden åtminstone ej placera glasen på eller i närheten af kakelugn eller spisel. Då vidare, som man vet, den varma luften
stiger uppåt, bör man undvika att sätta dyrbara glas högt. Slutligen måste allt glas skyddas mot för starkt ljus — särskildt solljus och tioligen också för ljus från elektriska båglampor. Att som ofta sker utställa glas just i fönstren är sålunda lulgst olämpligt.
\ddtager man de ofvan antydda åtgärderna, torde man kunna hoppas att få behålla sina gamla \'ackra glas åtminstone i det skick de nu befinna sig.
/0//.y no/T/GFR.
FRÅN LÄRFTPREMIERINGENS TID.”
AK
(1. SEI, LERGREX.
De \’eikt3'g och redskap, som man i de olika dclarne af vart land an\änder och kanske användt sedan urminnes tider inom linneslöjden, framförallt för linstänglarnes förberedande bearbetning, växla ganska mycket såväl till form som benämning. Da linberedningen såsom hemslöjd alltmera ti-äder tillbaka för en mera rationell och fabriksmessig bearbetning, torde det \'ara på sin plats att så\'idt miijligt ur glömskans flod rädda några gamla, kanske snart helt och hållet försxunna beniimningar a hithörande verkt3'g och arbetssiitt, särskildt från ett af \årt lands nordliga landskap Ångermanland.
Vid linets upptagning lägges en handfull stänglar eller en “hälla" hvarftals i kors på hvarandra för bildande af ett knippe, benämdt "steg". Gnder rötningen fastsäites linknippena i en “klåfva" emellan två undre och en öfre stang om c:a 1_* fots längd, hvilka stänger sammanbindas med hvarandra, hvarefter “klåf\an" nedsänkes i \attnet. Man kan i stället använda "ketar“, gjorda af i \attnet nedslagna störar.
* Adr. Rcichenbcrger Strasse 35, Berlin. S. O.
** Nedanstående anteckningar äro utdrag ur ett manuskript från 1 S60-talet af kommission.^landtmätaren /'. F.. SiilciihhuFi, hvilket godhetsfullt ställts till förfogande af f. d. i>fvcrdircktcrcn Si,h-nhhiJh.
Källa: Internet Archive ·
