Svenska slöjdföreningens tidskrift

20

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1905.

skiftning hos ursprungligen färglöst glas kan äfven framkallas af annan anledning — så t. ex. af solljuset, något hvarå man i museer ofta kan få se exempel*. Kemisterna lära ännu ej kommit till enighet beträffande orsakerna till detta egendomliga förhållande. Så mycket är emellertid säkert, att hvarken värme i mörker eller en rikligare syretillförsel framkallar dylika förändringar. Botemedlet mot denna sjukdom fins och består uti, att glaset rödglödgas, hvarigenom det återfår sin ursprungliga färglöshet — en operation, som naturligtvis icke är utan fara och endast får utföras af en fackman. Sjukdomen förekommes genom att noga skydda glaset mot solstrålarna, hvilka f. ö. äfven genom sin värme äro skadliga.

Glasens farligaste sjukdomar äro de, som bero på ett felaktigt förhållande mellan glasets väsentliga grundämnen. De föremål, som lida af en dylik, konstitutionell, sjukdom, bära i sig fröet till undergång. Sjukdomens vanliga smygande, under vissa förhållanden äfven akuta förlopp, har följande karaktär — välbekant för mer än en museiman. Först afsöndras en starkt salt-luktande och -smakande vätska å glasets utsida (å glas utan lock äfven i det inre). Glaset får ett utslag, det blir ogenomskinligt, som om det varit fyldt med mjölk. Oregelbundna, hårfina sprickor, som likna spindelväf, uppstå. Dessa sprickor ökas och fördjupas allt mera, tills hela sår brjda upp, delar af epidermis falla af, och genomgående sprickor eller till och med hål börja visa sig. Sjukdomsbilden är naturligtvis ganska olika beroende på glasets sammansättning och den tid de skadliga inflytelserna haft att göra sig gällande. Den mjölkliknande fördunklingen kan under mikroskopet iakttagas som otaliga, utsvettade saltkristaller. Krakeleringen börjar antingen med affallandet af små partiklar af kiselsyra på enstaka ställen å hvilka måhända under ett lager af damm, förstöringsarbetet kunnat göra större framsteg, eller utbreda sprickorna sig till ett öfver hela ytan spändt hårfint nät, som man först blott vid från sidan infallande ljus kan iakttaga, men hvilket så småningom fördjupas och utvidgas. Är förloppet längre framskridet, kan man med en svagare loupe tydligt urskilja sprickorna, såväl som de ställen, å hvilka öfverhuden fallit af.

Anlaget till denna sjukdom kan till och med hos glas af samma sammansättning, och som förvarats under likartade yttre förhållanden, vara rätt olika, om därtill vissa särskilda förutsättningar äro för handen Tunna glas äro sålunda mycket m.ottagliga för .sjukdomen, emedan såren från glasets båda sidor snart möta hvarandra, hvilket är anledningen, att venetianska glas fortare blifva dunkla än andra.

.Slipade glas sjukna lättare än oslipade. Glasets epidermis är nämligen relativt motståndskraftig, då redan vid glasets förarbetande en del af ytans alkalier förflyktigats, Inadan glaset just på ytan behållit en g3msammare halt kiselsyra. Men, om den naturliga öfvei huden genom slipning etc. aflägsnas, gå de i det inre rikligare för handen varande alkalierna miste om den sk3Mdande isoleringen och skadliga atmosfäriska infl3delser vinna en g3mnsam angreppspunkt.

.Sorgligt nog får man beteckna dessa på glasmassans dåliga sammansättning beroende sjukdomar såsom obotliga. Det enda vi kunna göra är att dels söka aflägsna alla omständigheter, som hos skenbart ännu friska glas kunna förvandla en dold sjukdomsdisposition till en akut åkomma, dels när det gäller redan sjuka glas, att genom att förekomma ytterligare försämring söka behålla patienterna åtminstone i det skick de befinna sig.

Då fukt och kolsyra jämte dammet höra till glasens värsta fiender, bör man i främsta rummet just mot dessa fiender söka skydda sjuklingarna. Om sjukdomen redan befinner sig å ett framskridet stadium, kan rekommenderas användningen af ett isolerande lager af hastigt torkande lack. .Så t. ex. det fabrikat, “Zapontauchlack“, som föres

'Se .\ationaImusei samling.