Sida 25
OM SJUKA GLAS.
Vj
Glasens sjukdomar äro icke — såsom man redan ofla sett uttalas af bakteriei natur; man vore frestad säga tyvärr, ty utsikterna till förbättring eller full hälsa vr>re i så fall säkerligen vida större än nu iir förhållandet. Dessa sjukdomar bero i stort taget egentligen på tvänne hufvudorsaker, ensamma eller i förening, nämligen dålig behandling eller något fel i glasmassan. Icke hvarje fläck eller hvarje fel å ett glas får emellertid betraktas som ett .sjukdomstecken. Man har att skilja emellan t. ex. ofullkomligheter, som af en eller annan anledning uppkommit vid glasets tillverkning, och sådana, som uppstått exempelvis af föremålets i fråga sundhetsvidriga behandling eller hah a sin grund i glasets egen heskalTenhet.
Hvad de förstnämda ofullkomligheterna angår, som författaren kallar skönhetsfel, förekomma de hos nästan allt på denna sida alperna tillverkadt glas ända in i andra hälften af 17:de århundradet. Kedan tidigt insågos och aflägsnades emellertid, så vidt möjligt, orsakerna till dylika brister, som berodde på felaktig smältning i ugnen, oriktig reglering af temperaturen o. s. v. Det är naturligtvis omöjligt att å alster af äldre dagars tillverkning borttaga blåsor, osmälta sandkorn och annat, som gjort ett glas orent eller dunkelt, och vore f. ö., äfven om det skulle vara möjligt, olämpligt, då dylika små felaktigheter ofta få anses höra till en viss glassorts karaktäristiska kännetecken.
Då det dessutom i dylika fall ej gäller något missförhållande i råmaterialernas blandning, och alltså ingen fara förefinnes för att dylika skönhetsfel skulle kunna hafva några farliga följder i afseende på glasets bestånd, ha vi ingen anledning att om dem bekymra oss. Sådana fel betyda egentligen ej mer än en fräkne i ett vackert ansikte.
De verkliga glassjukdomarna kunna liksom människornas vara af lättare eller svårare art. Till den förra gruppen höra de smärre krämpor, som träffa glasen på grund af dålig behandling.
Som sådan är att räkna användningen af hårda mekaniska rengöringsmedel — grof sand, grofva trasor o. d.; vidare användning af dåliga, alkaliskt reagerande tvålsorter, alkalisk lut, som beröfvar glaset dess kiselsyra o. s. v. Slutligen också något skenbart så oskyldigt som vatten, därest detta ej, då rengöringen är öfver, genast noggrant aftorkas utan lämnas att långsamt afdunsta.
Den börjande sjukdomen visar sig i att föremålet blir ogenomskinligt, hx ilken f)mständighet föranledes af de finare eller gröfre ripor i glasets epidermis rengöringen åstadkommit. Ju djupare dessa ripor blifva, ju mer mottagligt blir glaset föi' sjukdomar af allvarligare natur.
Med tillbörlig varsamhet kan glaset skyddas för nu nämda faror. Man bör sålunda aldrig rengöra ett glas med annat än ljumt vatten, som, ifall så behöfs, kan blandas med litet god kärnsåpa. Noggrann torkning är, som antyddes, af allra yttersta vikt. Aro glasen mycket vanvårdade, men i öfrigt friska, kan man anv'ända utspädd saltsyra. Intorkade rester af olja etc. kunna borttagas med sprit, som lämnas att verka i ungefär 10 minuter, hvarefter man tillsätter brändt benkol och vatten, och glaset skakas, tills de feta resterna försvinna. Spolning med vatten och samvetsgrannaste torkning utgör här, som alltid i fi-åga om glas, rengöringsprocessens afslutning.
Farligare än de nu nämda krämporna åtminstone i sin biirjan äro, \’isa sig de sjukdomar, som hafva sin rot i glasets felaktiga sammansättning. På gränsen till denna sjukdomsgrupp står emellertid en annan, för glasets bestånd ofarlig åkomma, som vi först vilja beröra. Den visar sig däruti, att glaset i stället för den ursprungliga färglösheten under vissa förhållanden antagit en skiftning i brunt eller violett. Orsaken till denna sjukdomsform ligger hos äldre glas oftast i de medel man brukade för att aflägsna glasets, å järnoxidulen beroende skiftning i grönt, särskildt brunsten (mangansuperoxid). Men denna
Källa: Internet Archive ·
