Svenska slöjdföreningens tidskrift

6

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1906.

på individuel uppfattning och för måga — alla sätt äro hra utom de tråkiga! — Man kan ibland påträffa mistelkvistar med så utpräglad ornamental hållning, att någon vidare stilisering knappt är nödvändig, såsom framgår af vidstående afbildning efter en naturstudie. Äfven på de afbildade franska tennsakerna har konstnären nöjt sig med den stilisering naturen själf verkställt.

TREDJE TYSKA KONSTINDUSTRIUTSTÄLL-NiNQEN I DRESDEN 1906

.AF

AXEL L. ROMDAHL.

Ett af de mest kännetecknande, mest sympatiska och föredömliga dragen hos vårt frändefolk tyskarna är den allvarliga och ihärdiga konsekvens hvarmed de arbeta på de uppgifter de lagt sig före. Otvifvelaktigt är det väl detta drag som beredt dem framgång både på tankens, köpenskapens och krigets vädjobanor och gjort deras rike till hvad det är. På det rent konstnärliga området har enligt sakens natur denna egenskap gjort sig minst gynnsamt gällande — allt sedan Albrecht Diirers dagar ha teoretiska spekulationer och torrt pedanteri släckt flykten och förvärrat kosan för mången genius. Och äfven inom konstindustrien har denna nationella läggning icke alltid varit till ovillkorlig båtnad, men respekt väcker den städse hvar vi möta den. Kanske ingenstädes har jag erfarit denna vördnadskänsla inför detta tyskarnes sätt att ta sin sak på allvar och med följdriktighet som på årets stora konstindustriutställning i Dresden. Hufvudtanken i denna har varit, att uppvisa hvarje konstslöjdalster icke för sig som ett isoleradt, meningslöst lyxföremål utan som ett nödvändigt led i ett helt och detta åter ej som ett enstaka tempel åt förfining och skönhetskult utan som i sin tur ett led i det stora hela, lifvet och samhället. Möbelns eller vasens linje skall så postuleras nödv^ändig väl ej filiosofiskt utan snarare naturvetenskapligt. Några af den tyska konstindustriens föregångsmän ha karatäristiskt nog velat ge uttryck åt denna deras skapelsers åsyftade innebörd genom skriftliga uttolkningar men dess bättre har man vid Dresdenerutstä Iningen låtit föremålen tala för sig själfva. Fullföljandet af en sådan tanke har kräft betydande omsorg och kostnad men först och sist utrymme. Det permanenta utställningspalatset har försetts med vidlyftiga annex, den sachsiska konstindustrien har sitt eget ståtliga hus och i parken ligger en hel by med skolhus och arbetare — egna hem, ett landtvärdshus, en villa med trädgård förutom en del små lusthus och paviljonger. I en hall för sig utställas industriella förebilder — ur, maskinei-, motorbåtar, automoblier o. s. v. — åskådliggörande “det goda materialets skön het“ och “den rena ändamålsenlighetens skönhet.“ Utställningens tyngdpunkt ligger dock gifvetvis i hufvudhyggnaden och dess vidbyggnader. Hvad som där främst tilldrager sig uppmärksamheten är icke den ändlösa raden af privatrum praktfulla eller mera modesta, mera eller mindre tilltalande, sådana är man ju van att se, utan en hel följd af för det offentliga lifvet afsedda lokaler.

Först komma två kyrkor, en katolsk, och en protestantisk, en synagoga och ett