Den hemlighetsfulla ön

112

DEN HEMLTGHETSFULLA ON

trad, hvaraf de sista grupperna nadde anda upp till den forsta kaglans afskarning. Pa nordostra sidan af berget syntes dock vegetationen vara mindre rik, och man varseblef der temligen djupa rander, som ej kunde vara annat an lavastrommar.

Pa den forsta kiiglan hvilade en andra, som var lindrigt rundad vid spetsen och lutade nagot. Man skulle kunnat likna den vid en stor, pa sned sittande rand hatt. Den tycktes besta af naken jord, som pa manga stiillen var genomskuren af rodaktig sten.

Det var spetsen af denna andra kagla, som man borde bestiga, och karamen af bergarmarna borde vara den biista vagen att komma dit upp.

— Vi befinna oss pa, vulkanisk mark, — hade Cyrus Smith sagt, och foljande honom i sparen, borjade bans kamrater vandringen uppat utefter ryggen af en as, som efter atskilliga krokningar, i foljd af hvilka det var lattare att komma upp der, forenade sig med den forsta platan.

Talrika uppsvallningar befunno sig i denna mark, hvilken tydligen blifvit upprifven af de plutoniska krafterna. Hiir och der lago erratiska block, en mangd basalt-, pimsten- och obsidianstycken. I enstaka grupper hojde sig hiir dessa koniferer, hvilka nagra hundra fot liingre ned, pa bottnen af de smala dalderna, bildade tjocka, for solstralarna nastan ogenomtrangliga massor.

Under forsta delen af denna vandring uppat de lagre sluttningarna visade Harbert sina foljeslagare pa spar, som tillkannagafvo, att stora djur, vilda eller icke vilda, nyss gatt fram der.

— De der djuren skola kanske inte godvilligt afsta sitt omrade at oss? — sade Pencroff.

— Godt, — svarade korrespondenten, som redan jagat tigrar i Indien och lejon i Afiika, — vi skola soka befria oss fran dem. Men latom oss till dess vai'a pa var vakt!