Sida 139
Tolfte kapitlet
TOLFTF, KAPlTLET
139
jan af hosten, hade de annu icke fait sina lof. Det var egentligen kasuartrad och Eucalyptus, af hvilka nagra den foljande varen borde lemna ett sockerhaltigt manna, fullkomligt likt Orientens. Lundar af australiska cedrar syntes afven pa slatterna, hvilka voro bekladda med detta hoga gras, som man pa Nya Holland kallar tussac; men kokospalmen, hvarpa Stilla hafvets ogrupper ofverfloda, tycktes saknas pa denna o, hvars latitud utan tvifvel var for lag for detta trad.
— Hvilken otur! — utbrast Harbert. — Ett sa, nyttigt trad, och som har sa vackra notter!
Hvad angar foglarna, flogo de i stor mangd mellan eucalypternas och kasuartradens temligen smala grenar, hvilka icke besviirade deras flygt. Svarta, hvita eller gra kakaduor, stora och sma papegojor, hvilkas fjadrar skiftade i alia regnbagens farger, i gront och rodt skimrande sma foglar, alia dessa tyckte man sig se genom ett prisma, der de flaxade omkring under ett bedofvande kackel.
Plotsigt uppstamdes i ett busksnar en besynnerlig konsert af skarande stammor. Efter hvartannat horde nybyggarna fogelsang, fyrfota djurs laten och ett slags ljud, som de skulle kimnat tro bana sig vag ofver en infodings lappar. Glommande den vanligaste forsigtighets grundsatser, hade Nab och Harbert stortat fram mot detta snar. Till all lycka fans der hvarken nagot fruktansvard djur eller nagon farlig infoding, utan helt enkelt ett halft dussin af dessa gackande och sjungande foglar, som kallas bergsfasaner. Nagra skickligt mattade kappslag gjorde slut pa den stojande konserten, och man hade nu ett fortraffligt villebrad till qvallsvarden.
Harbert signalerade afven praktiga dufvor med bronsfargade vingar, somliga prydda med en statlig kam, andra prunkande i gront liksom deras slagtingar i Port Macquarie; men det var omojligt att komma at dem, lika litet som de korpar och skator, hvilka i skaror flydde sin kos.
Källa: Internet Archive ·