Den hemlighetsfulla ön

140

DEN HEMLIGHETSFULLA ON

Ett skott med fint hagel skulle hafva fait en hekatomb af dessa foglar, men jagarna hade annu icke tillgang pa andra vapen an stenar och kappar, och dessa primitiva anfallsmedel voro naturligtvis alldeles otillrackliga. Denna deras vapens otillracklighet visade sig annu tydligare, da en skara fyrfotingar i sprang pa trettio fot, rigtiga flygande daggdjur, flydde bort ofver busksnaren med sadan vighet ocb i sa hoga skutt, att man skulle kunnat tro dem liksom ekorrar kasta sig fran det ena triidet till det andra.

— Kanguruer! — utropade Harbert.

— Kan man iita dem? — ■ fragade Pencroff.

— Ja, stufvade, — svarade korrespondenten, — kunna de miita sig med det basta villebrad.

Gideon Spilett hade knappt hunnit framsaga dessa, Pencroff sporrande ord, forran matrosen, atfoljd af Nab ocb Harbert, kastade sig i kanguruernas spar. Forgafves ropade Cyrus Smith dem tillbaka. Det borde ocksa vara fruktlos moda att forfolja detta elastiska vildbrad, hvilket studsade sasom en boll. Efter fern minuters kapplopning voro de tva jagarna nara att mista andan, och kanguruflocken forsvann i smaskogen. Afven Top hade haft lika liten framgang.

— Herr Smith, — sade Pencroff, da ingenioren och korrespondenten hade forenat sig med honom, — ni inser viil nu, att ni oundgangligen maste skaffa oss skjutgeviir. Ar detta mojligt?

— Kanske, — svarade ingenioren, — men vi skola genast borja med att gora bagar och pilar, och jag betviflar inte, att ni skola bli lika skickliga i att handtera dem som australiska jiigare.

— Pilar, bagar, — sade Pencroff med en foraktfull min. — Det kan passa for barn.

— Var lagom stursk, min van Pencroff, — svarade korrespondenten. — Bagar och pilar ha under arhundraden varit tillrackliga att dranka verlden i blod. Krutet