Sida 141
Tolfte kapitlet
TOLFTE KAPITLET
141
forskrifver sig endast fran i gar, och kriget ar olyckligtvis lika gammalt som menniskosliigtet!
— Det ar, pa min ara, sant, herr Spilett, — infoll matrosen, — och jag pratar jemnt alltfor fort. Ber om ursakt !
Under tiden holl Harbert, dertill drifven af karleken till sin alsklingsvetenskap, naturalhistorien, ett foredrag ofver kanguruerna.
— For ofrigt, — sade han, — ha vi nu haft att gora med den art, som ar svarats att fanga. Det var jettar med langharig, gra pels; men om jag inte bedrager mig, fins det svarta och roda kanguruer, klipp-kiinguruer, kanguru-rattor, som det ar lattare att bemagtiga sig. Man raknar ett dussin arter af dem.
— Harbert, — infoll nu matrosen fornumstigt, — for mig fins det blott en enda kanguruart, stekspettskiingurun, och det ar just den, som olyckligtvis fattas oss i detta ogonblick.
Man kunde icke afhalla sig fran att skratta at master Pencroffs nya klassifikation. Den kacka matrosen kunde icke dolja sin forargelse ofver, att han ej hade nagot annat att bjuda pa till middag an fasaner, men lyckan skulle val en annan gang visa sig honom bevagnare.
Top, som kande, att hans intressen stodo pa spel, begaf sig ut och snokade ofverallt med en instinkt, som fordubblats af en ursinnig aptit. Man kunde nastan taga for gifvet, att, om han kom ofver nagot villebrad, skulle han deraf lemna sa godt som ingenting ofrigt at jagarna, och att han nu jagade for egen rakning ; men Nab slappte honom icke ur sigte, och han gjorde ratt deri.
Framemot klockan 3 forsvann hunden bland buskarna, och laga grymtningar tillkannagafvo snart, att han fatt fatt i nagot djur.
Nab skyndade till stallet, och nu tick han mycket rigtigt se Top begarligt halla pa att sluka en fyrfoting,
Källa: Internet Archive ·