Sida 142
Tolfte kapitlet
142
DEN HEMLIGHETSFULLA ON
som det tio minuter senare skulle liafva varit omojligt att igenkanna i Tops mage. Men till all lycka hade hunden kommit ofver en hel kull; han hade slagit tre flugor i en small, och tva andra gnagare — de ifragavarande djuren tillhorde denna ordning — lago strypta pa marken.
Nab atervande jublande, hallande i hvardera handen en af dessa gnagare, som voro nagot storre an en hare. Deras pels var gul med gronaktiga flackar, och deras svans befann sig blott i rudimentart tillstand.
Amerikanska medborgare kunde icke tveka att at dessa gnagare gifva deras ratta namn. Det var "maras", ett slags aguti och nagot storre an deras slagtingar i de tropiska regionerna, vei'kliga amerikanska kaniner, med langa oron och kiikarna pa hvarje sida bevapnade med fern oxeltander, hvarigenom just de skilja sig fran agutin.
— Hurrah! — utbrast Pencroff. — Har ha vi steken. Nu kunna vi atervanda hem!
Den for ett ogonblick afbrutna marschen atertogs nu. Roda an rullade alltjemt sitt klara vatten under det hvalf, som bildades af kasuar-, banksias- och jettelika gummitrad. Praktfulla liliacer reste sig till en hojd af sex meter. Andra, for den unga naturforskaren obekanta buskarter, hangde ut ofver an, hvars sakta brus man horde mellan dess gronskande strander.
Emellertid vidgade sig an markbart, och Cyrus Smith var bojd for att tro, att man snart skulle uppna dess mynning. Vid deras uttrade ur en tat dunge vackra trad, visade den sig ocksa plotsligt for dem.
Nybyggarna hade uppnatt vestra stranden af Grantsjon. Det lonade verkligen modan att narmare betrakta landskapet. Denna vattenyta, hvars omkrets var omkring sju mil, och hvars ytinnehall utgjorde 200 hektar, lag inbaddad i en ram af olikartade trad. I oster syntes genom en gronskande rida, pittoreskt uppdragen pa nagra stallen, en glittrande hafshorisont. Den mot norr lindrigt
Källa: Internet Archive ·