Den hemlighetsfulla ön

FJORTONDE KAPITLET

167

garna pa Lincoln-on just derigenom, att den lag i sodra hemisferen, sago dagens stralande stjerna beskrifva sin dagliga bage ofver norra och icke ofver sodra korisonten.

Harbert fattade nu, huru ingenioren amnade ga till vaga for att konstatera solens kulmination, d. v. s. dess passage genom ons meridian eller, med andra ord, stallets middag. Detta skulle ske genom den fran kappen pa sanden fallande skuggan, ett medel, som, i brist pa instrument, skulle lata honom temligen nara uppna det resultat, han ville erhalla.

Just nar denna skugga blef kortast, borde klockan vara pa slaget 12, ocb det skulle blifva tillrackligt att lolja slutpunkten af denna skugga for att finna det ogonblick, da den, efter att liafva min skats smaningom, skulle ater borja forlangas. I det Cyrus Smith lutade sin kapp at det solen motsatta vaderstrecket, gjorde han skuggan langre, och foljaktligen skulle dess modifikationer blifva lattare att konstatera. Ju langre visaren pa ett ur ar, desto lattare kan man folja rorelsen af dess spets. Skuggan fran kappen var ingenting annat an en urvisare.

Da Cyrus Smith ansag, att tiden var inne, lade han sig ned pa kna, och med sma trapinnar, dem han nedstack i sanden, borjade han utmarka kappskuggans gradvis fortgaende afkortning. Lutade (3fver honom, foljde kamraterna hans forehafvande med stbrsta intresse.

Med sitt kronometerur i handen stod korrespondenten fardig att saga, hur mycket hans klocka var, da skuggan blef kortast. Man raknade dessutom denna dag den 16 April, en dag, da den verkliga tiden och medeltiden sammanfalla, hvarfor den af Gideon Spilett angifna tiden skulle vara densamma som den i Washington, hvilket komme att forenkla kalkylen.

Solen framskred emellertid langsamt: skuggan fran