Den hemlighetsfulla ön

FEMTONDE KAPITLET

171

de lade sig icke att sofva, forran de definitivt afgjort fragan, om man skulle tanka pa att lemna Liucoln-6n eller ej.

Det var ett ansenligt afstand, dessa 1,200 mil, som skilde on fran Pomotu-ogruppen. Man kunde icke tillryggalagga denna stracka i en kanot, allra heist vid den svara arstidens annalkande, det hade Pencroff hogtidligen forklarat. Och att bygga en simpel kanot var ett svart arbete, ty man maste borja med att skaffa sig hammare, hackor, skarfyxor, sagar, borrar, hyflar o. s. v., hvartill atgick nagon tid. Det blef alltsa beslutadt, att man skulle ofvervintra pa Lincoln-6n och uppsoka en lampligare bostad an Spiseln for att tillbringa vintermanaderna.

Framfor allt galde det att tillgodogora sig de jemmalmlager, som ingenioren upptackt i nordvestra delen af on, och att forvandla denna malm saval till jern som stal.

I allnmnhet antraffas metallerna icke i jorden i rent tillstand. For det mesta finner man dem forenade med syre eller svafvel. Af de tva prof, som Cyrus Smith tagit hem med sig, var det ena magnetisk jernmalm och det andra svafvelkis eller svafvelbundet jern. Det var alltsa den forsta, jernoxiden, som man maste reducera medelst kol, d. v. s. befria den fran syret, for att fa, metallen i rent tillstand. Denna reduktion forsiggar genom glodgning med kol. For att erhalla metalliskt jern ur den forsta foreningen mellan jern och syrgas (jernoxidulen) borttager man medelst kol syret; detta sker under mycket hog temperatur i s. k. masugnar. Harvid bildas visserligen jern, men samtidigt som det befrias fran syret upptager det kol, sa att en forening mellan jern och kol med anda till 4 a 6 procent af det senare uppstar; detta iir gjutjern.

Men hvad behofde Cyrus Smith? — Smidesjern och icke gjutjern, hvarfbr han maste efterstrafva den hasti-