Den hemlighetsfulla ön

172

DEN IIEMLIGHETSFDXLA ON

gaste reduktionsmetoden. Dessutom var den af honom insamlade malmen i sig sjelf i synnerlig grad ren och rik. Det var sadan malm, som antraffas i sammanhopade massor af grasvart farg, gifver svart pulver, kristalliserar i form af regelbundna oktaedrar, utgor den naturliga magneten, och hvaraf i Europa fas dessa jernsorter af basta qvalitet, hvarpa Sverige och Norge hafva sa ofverfiodande tillgang. Ej langt fran detta lager befunno sig de af nybyggarna redan bearbetade stenkolslagren. Den omstandigheten, att materialet for malmens behandling fans pa sa nara hall, underliittade naturligtvis processen i hog grad.

— Vi skola saledes, herr Smith, — sade Pencroff till ingenioren, — borja bearbeta jernmalmen?

— Ja, min van, — svarade ingenioren, — och for detta andamal skola vi till en borjan — jag tror, ni ej ha nagot deremot — jaga salar pa holmen.

— Jaga salar! — utbrast matrosen och vande sig till Gideon Spilett. — Det behofs da salar for att gora jern ?

— Ja, efter Cyrus Smith sager det! — svarade korrespondenten.

Men ingenioren hade redan gatt ut ur Spiseln, och Pencroff rustade sig i ordning till saljagten utan att hafva fatt nagon annan forklaring.

Snart voro Cyrus Smith, Harbert, Gideon Spilett, Nab och matrosen samlade vid en punkt pa den sandiga stranden, der vid intraffande ebb ett vad fans i sundet; jiigarna kunde nu vandra ofver har, utan att vattnet nadde liingre upp pa dem an till knana.

Det var alltsa for forsta gangen Cyrus Smith satte sin fot pa holmen, och bans kamrater for andra, ty dit hade de ju blifvit kastade af ballongen.

Da nybyggarna stego upp pa motsatta stranden, faste nagra hundratal pingviner sina klara ogon pa dem. Da, jagarna voro bevapnade med kappar, skulle de latt