Sida 13
Första kapitlet
FiiRSTA KAPITLET
13
enda landningspunkt, ej en fast yta, i hvilken deras ankare kunde bita sig fast.
Det var det ofantliga hafvet, hvars vagor annu slogos mot hvarandra med ytterlig valdsamhet ! Det var oceanen utan synlig grans, till och med for dem, som beherskade den fran en sadan hojd, och hvilkas blickar nu omfattade en synvidd af fyrtio mil! Det var denna, af orkanen obarmhertigt piskade vattenslatt, hvilken maste forefalla dem sasom hvarandra tackande, skummande skifvor, ofver hvilka kastats ett ofantligt nat af hvita asar! Intet land inom synhall, intet skepp!
Det var alltsa nodvandigt att till hvad pris som heist hejda ballongens sjunkande for att hindra den fran att uppslukas af vagorna, och det var synbarligen at denna trangande uppgift, som de resande i gondolen egnade sig. Men trots deras anstrangningar sankte sig ballongen oupphorligt, pa samma gang som den fordes framat med ytterlig bastighet, foljande vindens rigtning, d. v. s. fran nordost mot sydvest.
Huru fSrfarlig var icke dessa olyckligas beUigenhet! Tydligen voro de ej langre herrar ofver ballongen. Deras anstrtlngningar voro fruktlosa. Ballongen krympte allt mer och mer tillsamman. Gasen ntstrommade, och det gafs intet medel att qvarhalla den. Sjnnkningen paskyndades synbart, och kl. 1 e. m. svilfvade gondolen pa en hojd ofver oceanen ej ofverstigande 200 meter.
Orsaken lmrtill var naturligtvis omojligheten att hindra bortgangen af gasen, hvilken fritt utstrommade genom en bred rispa i ballongen.
Genom att latta gondolen fran alia de foremal, som funnos i densamma, skulle de resande kimnit halla sig uppe i rymden, men den oundvikliga katastrofen kunde dock endast fordrojas, och sa vida icke land visade sig fore nattens inbrott, maste ovilkorligen passagerare, gondol och ballong forsvinna i vagorna.
Den enda atgard, som annu aterstod, vidtogs i detta
Källa: Internet Archive ·