Sida 14
Första kapitlet
14
DEN nEMLKiHETSFULLA <i\
ijgonbh'ck. De rcsande i ballongen voro tydligen energiska menniskor, som kunde se doden i ansigtet; man skulle ickc hafva hurt en enda yttring af knot halka ofver deras lappar. De voro beslutna att kiimpa anda till sista ogonblicket, att gora allt for att fordrdja sitt nedstortande. Gondolen var blott ett slags videkorg, som icke kunde ega nagon barighet, och det fans ingen mojligbet att uti den halla sig uppe pa vattenytan, i hlindelse den folle i hafvet.
Klockan 2 befann sig ballongen pa, en hojd af knappt 100 meter ofver vagorna.
I detta ogonblick hordes en rost, rosten af en man, hvars lijerta var otillgiingligt for fruktan. Denna rost svarades af icke mindre kraftiga stammor.
— Ar allt utkastadt?
— Nej, annu fins det 10, OHO francs i guld! En tung pase foil genast i hafvet.
— Hojer sig ballongen?
— Nagot, men det drijjer inte, forran den sjunker igen.
— Hvad aterstar da att kasta Bfver bord?
— Intet!
— Jo — gondolen!
— Hangom oss fast i natet, och i hafvet med gondolen !
Detta medel var verkligen det enda och sista att latta ballongen. Linorna, som qvarhollo gondolen, afskuros, och ballongen steg nu GOO meter.
De fern resande hade klangt upp i natet ofvanfor riii gen och blickade ned i afgrunden, hallande sig fast i maskorna.
Man vet, med hvilken statisk kiinsbghet luftballongerna aro begafvade. For att framkalla en forflyttning af dem i vertikal rigtning ar det tillrackligt att kasta ofver bord det lattaste forenial. Den i luften svafvande apparaten forhaller sig sasom en vag af matematisk noggrannhet. Man inser saledes, att, da den liittas fran en
Källa: Internet Archive ·