Sida 193
Sjuttonde kapitlet
R.TUTTONDE KANTLET
193
dugongen strandat. Redan hade fogelsvarmar slagit ned pa denna kottmassa, och man foretog sig nu att forjaga dem med stenkastning, ty Cyrus Smith ville forskaffa sig dugongens fett och anvanda detsamma till koloniens behof. Hvad betraffar djurets kott, kunde det utgora en ypperlig foda, ty flerestades pa halfon Malacka gommes det enkom for de infodda furstarnas rakning. Men detta var Nabs sak.
Cyrus Smith hade emellertid i detta ogonblick andra tankar i sitt hufvud. Hvad som handt Top den foregaende dagen, hade icke gatt ur hans sinne och sysselsatte oupphorligt hans tankar. Han ville genomtranga hemligheten med striden nere i vattnet och veta, hvilken slagting till mastodonterna eller andra hafsvidunder tillfogat dugongen det besynnerliga saret.
Alltsa, stod han der pa sjostranden och sag ned i vattnet med forskande blickar, men intet syntes i det lugna djupet, som gnistrade, belyst af den uppgaende solens stralar.
Omkring den lilla sandbank, hvarpa dugongens kropp lag, var vattnet foga djupt; men harifran sankte sig sjobottnen smaningom, och man kunde formoda, att djupet borde vara ansenligt midt i sjon, hvilken kunde betraktas sasom en ofantlig bal, fyld med Roda ans vatten.
— Na, val, Cyrus, — fragade korrespondenten, — det tyckes mig, att denna sjo ej foreter nagot misstankt?
— Nej, min kara Spilett, — svarade ingenioren, — och jag vet inte, huru jag skall kunna forklara, hvad som hande i gar.
— Jag tillstar, — atertog Gideon Spilett, — att det dugongen tillfogade saret ar, minst sagdt, besynnerligt, och jag kan inte heller forklara, bur Top kunde kastas upp sa kraftigt ur vattnet. Man skulle verkligen kunna tro, att han blifvit uppslungad af en stark arm, och att just samma arm, bevapnad med en dolk, sedan gifvit dugongen doden!
Jules Verne. Dm hemlighetsjulla 8n.
13
Källa: Internet Archive ·