Sida 194
Sjuttonde kapitlet
104
DEN HEMLtGIIETSFULLA ON
— Ja, — svarade ingenioren, som nu blifvit tankfull. — Har foreligger nagot, som jag inte kan fatta. Men forstar ni iinnu, min kara Spilett, hum jag sjelf blifvit raddad, huru jag blifvit undamyckt vagorna och kommit ofver sandreflarna? Nej det gor ni inte? Afven jag misstanker, att harunder ligger on hemlighet, som vi belt siikert skola upptacka en dag. Latom oss derfor soka komma pa, det klara med dessa besynnerliga tilldragelser, lnen inte saga ett ord derom i vara kamraters narvaro. Latom oss bevara vara iakttagelser for oss sjelfva och fullfolja var uppgift.
Man vet, att ingenioren iinnu ej kunnat upptacka, hvar sjon afbordade sitt ofverflodiga vatten, och att ban icke hade sett nagot spar, som antydde, att den ofversvammade sina braddar; ett aflopp maste saledes finnas nagonstades. Cyrus Smith blef derfor hogst ofverraskad, da han urskilde en temligen tydlig strom. Han utkastade nagra trabitar och sag da, att de togo kosan mot sodra hornet af sjon. Han foljde denna strom, gaende pa, strandcn, och ankom salunda till sodra andan af sjon.
Der neddrogs vattnet, liksom om det belt plotsligt stupat ned i nagra remnor i botten. Cyrus Smith lade sitt ora infill vattenytan och lyssnade, och da horde han mycket tydligt bruset fran ett underjordiskt vattenfall.
— Har ar det, — sade han, resande sig upp, — som vattnet har sitt aflopp; bar tager det utan tvifvel vagen till hafvet genom en i granitmassan befintlig gang med halor, af hvilka vi skola draga fordel. Godt, jag skall taga reda derpa!
Ingenioren afskar en lang tradgren och berofvade den dess lof, och da han stack ned den i vinkeln mellan stranderna, upptackte han, att i bottnen fans ett stort hal endast en fot under vattenytan. Detta hal var mynningen till det hittills forgiifves sokta afloppet, och sa stark var strommen, att grenen rycktes ur ingeniorens hand och forsvann.
Källa: Internet Archive ·