Den hemlighetsfulla ön

DEN HEMLIGHETSFULIiA ON

ingafvo lionom. Han hade allt skal att befara, att de aldrig skulle blifva hjelpta i denna del af Stilla hafvet, sa langt ifran fartygens vanliga vag. Nybyggarna maste alltsa riikna pa sig sjelfva, ty afstandet mellan Lincoln-on och hvarje annat land var sa stort, att det skulle vara en betanklig och farlig sak att vaga sig ut i en bat, sora naturligtvis maste blifva af medelmattig styrka.

Men de voro, sasom matrosen sade, hundra armslangder styfvare an forna dagars Robinsoner, for hvilka allt, hvad de maste gora, kunde kallas underverk.

Men de hade kunskaper, och den, som lart sig nagot, lyckas der, hvarest andra skulle blott vegetera och oundvikligen ga under.

Harbert utmiirkte sig under dessa arbeten. Han var intelligent och driftig, ban fattade en sak latt och utforde den val, och diirfor faste sig Cyrus Smith allt mer och mer vid gossen. Harbert kande for ingenioren en en liflig och vordnadsfull viiiiskap. Pencroff sag val, huru stark den sympati var, som forenade dessa tva varelser, men ban var icke afundsjuk derofver.

Nab var Nab. Sasom alltid var han det forkroppsligade modet, nitet, hangifvenheten, sjelfforsakelsen. Han hyste samma tillforsigt till sin husbonde som Pencroff, men han visade det pa ett mindre bullrande satt. Nar matrosen rakade i fortjusning, sag det alltid ut pa Nab, som om han ville svara: "Men ingenting ar ju naturligare." Pencroff och han voro mycket goda viinner och hade icke drojt med att dua hvarandra.

Hvad betraffar Gideon Spilett, tog han sin del i det gemensamma arbetet och var icke den mest handfallna, en sak, som bestandigt forvanade matrosen. En publicist, som icke blott forstod allt, utan afven kunde utfora allt!

Repstegen uppsattes fullfardig den 28 Maj. Man raknade deri icke mindre an hundra stegpinnar pa, den lodrata hojd af 25 meter, som den egde. Lyckligtvis hade Cyrus Smith kunnat dela den i tva delar genom att draga