Den hemlighetsfulla ön

NITTONDE KAl'ITLET

22$

nagot sank ling, bevaxt med piltrad och valluktande orter, sasom fiera timjan-arter af Iabiaternas familj, hvarpa, kaninerna visa sig vara sa begifna.

Da, korrespondenten anmarkte, att det skulle vara forunderligt, om det icke fans kaniner bar, da bordet var dukadt for dessa djur, anstalde de tva jagarna en noggrann undersokning af kaningarden, bvarest for ofrigt antraffades i ofverfiod nyttiga vaxter, och der en naturforskare skulle haft tillfalle att studera manga arter ur vaxtriket. Harbert insamlade en stor mangd basilika, rosmarin, citronmeliss, betonika o. s. v., som hade atskilliga liikande egenskaper, somliga nyttiga vid brostsjukdomar, stoppande, feberfordrifvande, andra verksarnma mot kramp och reumatism. Och nar sedermera Pencroff fragade den unga gossen, hvartill denna ortskord skulle anvandas, svarade denne:

— Till att bota oss, nar vi bli sjuka.

— Hvarfor skulle vi bli sjuka, nar det inte fins nagra lakare pa on? — sporde Pencroff mycket allvarsamt.

Den unga gossen hade ingenting att svara harpa, men han fortsatte emellertid sin skord, hvilken mottogs sardeles val i Granite-House. Dessutom kunde han till dessa lakedomsorter lagga en ansenlig miingd Monarda didijma, en vaxt, kand i Nordamerika under namnet Oswego-te, och hvaraf fas en fortrafflig dryck.

Slutligen ankommo de bada jagarna efter mycket letande till den egentliga kaningarden. Marken var der full af hal sasom en fiskspade.

■ — Kaninhal! — utropade Harbert.

— Ja, — svarade korrespondenten, — det syns nog.

— Men aro de bebodda? ■ — Ja, det ar fragan.

Denna fraga behbfde icke lange vanta pa sin losning. Nastan i samma ogonblick flydde hundratals sma djur, liknande kaniner, i alia rigtningar och med sadan hastig-

Jules Verne. Den hemlighetB/ulla 'on.

15