Sida 230
Tjugonde kapitlet
230
DEN HEMLIGHETSFULLA On
en ofantlig reservoar, hvari sommarvarmen magasineras. Da vintern kommer, atergifver hafvet denna varme, i foljd hvaraf de land, som stota till oceanen, erhalla en medeltemperatur, som ar mindre hog ora sommaren, men mindre lag om vintern.
— Vi fa val se, — sade Pencroff. — Jag onskar blott att inte vidare behofva bekymra mig om kolden, an huruvida det blir kallt eller inte. Men hvad som ar sakert, ar, att dagarna redan blifvit korta och qvallarna langa. Kanske vore det derfor skal, att vi sysselsatte oss med belysningsfragan?
— Ingenting ar lattare, — svarade Cyrus Smith.
— Att behandla? — invande matrosen.
— Att losa.
— Och nar skola vi borja?
— I morgon, genom att anstalla jagt pa salarna.
— For att tillverka talgljus?
— Fy da, Pencroff — nej, stearinljus !
Sadan var verkligen ingeniorens plan, en plan, som kunde realiseras, emedan han hade kalk och svafvelsyra hvarjemte salarna pa holmen skulle forse honom med det for stearinljusens astadkommande erforderliga fettet.
Man riiknade den 4 Juni. Det var pingstdagen, och man beslot enhalligt, att denna hogtidsdag skulle firas. Alia arbeten lemnades asido, och boner hbjdes mot himlen. Men dessa boner voro nu tacksagelser. Nybyggarna pa Lincoln-on voro ej langre de pa holmen kastade elandiga skeppsbrutna. De bado icke langre. De tackade.
Dagen derpa, den 5 Juni, begaf man sig af till holmen vid temligen ostadig vaderlek. An en gang maste man begagna sig af ebben for att ofvervada sundet, och med anledning haraf ofverenskom man att, sa godt sig gora lat, bygga en kanot, som skulle underlatta kommunikationen och afven gora det mojligt att fardas uppfor Barmhertighetens flod vid den tillarnade omfattande un-
Källa: Internet Archive ·