Sida 233
Tjugonde kapitlet
TJDGONDE KAPITLET
233
dragit med sig en grof karra, som nu ersatte den gamla, alltfor obeqvama tradgrensbaren, och de togo hem med sig nagra tusen ostron, hvilkas acklimatisering forsiggick hastigt bland klipporna i mynningen till Barmhertighetens flod. Dessa ostron voro ypperliga, och man at nastan dagligen af dem.
Ehuru nybyggarna icke undersbkt mer an en ganska liten del af Lincoln-on, tillfredsstalde denna del, sasom man ser, redan alia deras behof; och det var sannolikt, att sedan hvarje vra i hela den skogbevaxta trakt, som strackte sig fran Barmhertighetens flod till lleptiludden, blifvit genomstrofvad, nya skatter skulle komma i dagen.
Blott en enda forsakelse maste Lincoln-ons invanare annu underkasta sig. Qvafvehaltig foda fattades dem icke, liksom icke heller de alster ur vaxtriket, tillsammans med hvilka den bor njutas. Sedan de traaktiga rotterna af drakblodstradet blifvit underkastade jasning, erhollo nybyggarna en syrlig dryck, ett slags ol, som var vida att foredraga framfor rena vattnet. De hade till och med forskaffat sig socker, utan hvarken sockerror eller hvitbetor, genom att uppsamla den vatska, som utsipprar ur Acer saccharinum, ett slags lonn, som frodas i de tempererade jordbaltena, och som forekom pa on i stor mangd. De fingo ett ganska valsmakande te af de monarder, som de plockade i kaningarden, och slutligen hade de ofverflod pa salt — men brod fattades dem.
Mahanda skulle nybyggarna lilngre fram kunna ersatta detta fodoamne med nagot motsvarigt niiriiigsmedel, t. ex. sagomjol eller brodfruktsmjol, om i skogarna i soder funnes de vilrdefulla trad, af hvilka dessa mjolslag fas, men hittills hade man icke patiliffat dem.
Emellertid skulle Forsynen i detta fall omedelbart komma nybyggarna till hjelp — , ehuru i oiindligt liten skala, det ar sant — , och aldrig skulle Cyrus Smith med
Källa: Internet Archive ·