Sida 234
Tjugonde kapitlet
234
DEN HEMLIGHETSFULLA UN
all sin intelligens, all sin uppfinningsrikhet, kunnat frambringa, hvad Harbert genom den storsta slump en dag fann innanfor fodret i sin vast, som ban hull pa att laga. Denna dag, under hvilken regnet foil i strommar, voro nybyggarna forsamlade i Granite-Houses stora sal, och plotsligt utropade den unga gossen :
— Se bara, herr Smith, ett sadeskorn!
Och nu visade han for sina kamrater ett sadeskorn, ett enda sadeskorn, hvilket genom ett hal i fickan kommit in mellan vasttyget och fodret.
Narvaron af detta sadeskorn hade sin forklaring deri, att Harbert, da han var i Richmond, brukade mata nagra dufvor, som han fatt till skanks af Pencroff.
— Ett sadeskorn, — svarade ingenioren lifligt.
— Ja, herr Smith, men ett enda, blott ett enda!
— Na, min gosse, — utropade Pencroff smaleende, — nu ha vi val kommit rigtigt langt ! Hvad skola vi kunna gora med ett enda sadeskorn?
— Vi skola gora brod deraf, — svai'ade Cyrus Smith.
— Brod, kakor, tartor, — infoll matrosen. — Na ja, det brod, detta sadeskorn ger oss, skall inte qvafva oss sa snart!
Harbert, som faste blott ringa vigt vid sin upptackt, gjorde i detta ogonblick min af att kasta bort sadeskornet, men Cyrus Smith tog och undersokte det, hvarvid ban fann, att det var i godt skick. Betraktande matrosen uppmarksaint, fragade han honom lugnt:
— Yet du, Pencroff, hur manga ax ett sadeskorn kan frambringa?
— Ett, formodar jag! — svarade matrosen, ofverraskad af ingeniorens fraga.
— Tio, Pencroif. Och vet du, hur manga korn det fins i ett ax?
— Nej, dot vet jag, min sjiil, inte!
— I medeltal attio, — sade Cyrus Smith. — Om
Källa: Internet Archive ·