Den hemlighetsfulla ön

TJUGUFORSTA KAPITLET

247

funno sig snart pa den punkt, hvarest traskregionen borjade.

Detta trask, som striickte sig iinda ut till ons sydostra spets, tycktes hafva en areal af tjugu qvadratmil. Vattensilke, tang, starr, saf samt nagra enstaka tufvor af orter, liknande groft schagg, betackte dess yta. En och annan isbelagd puss gnistrade bar och der i solskenet. Hvarken regn eller nagon genom plotsligt vattentillflode uppsvald flod bade kunnat bilda dessa pussar. Man maste belt naturligt draga den slutsatsen, att trasket nardes genom insilande vatten, och sa var verkligen forhallandet. Man kunde till och med befara, att atmosferen derofver under stark varme skulle mattas med dessa miasnier, som alstra traskfebrar.

Ofver vattenvaxterna i det stillastaende vattnet sviifvade en hel fogelverld. En i en jagtkoja gomd jagare skulle der icke hafva skjutit bom en enda gang. Vildander och beckasiner lefde der i flockar, och dessa foga radda foglar var det ingen svarighet att narma sig.

Ett skott med bagel skulle sakert hafva triiffat nagra dussin af dessa foglar, sa tatt tillsammans lago de. Nu maste man emellertid noja sig med att skjuta dem med pilar. Resultatet blef mindre, men den tyst framilande pilen hade den fordelen att ej skramma villebradet, som knallen af ett eldvapen skulle hafva skingrat at alia hall af trasket. Jagarna nbjde sig alltsa, for denna gang med ett dussin hvita ander med ett kanelfargadt balte, gront hufvud, svarta vingar, hvit och rod tillplattad nabb, i hvilka Harbert igenkande brandgiiss. Top bidrog verksamt till att fanga nagra af dessa foglar, efter hvilka denna sumpiga del af on uppkallades. Nybyggarna bade alltsa der ofvernodande tillgang pa vattenfogel. Da tiden kom, hade man blott att soka tillgodogora sig detta villebrad pa, sa, beqvamt satt som mojligt, och det var antagligt, att flera arter af dessa foglar kunde, om icke tamjas, sa atminstone acklimatiseras