Den hemlighetsfulla ön

TJUGUANDRA KAPITLET

253

den forodelse, orkanen anstalt i skogen, kunde man annu icke doma; man maste droja denned, tills det ofantliga snotacket forsvunnit.

Gideon Spilett, Pencroff och Harbert lato icke detta tillfalle att undersoka fallgroparna ga sig ur handerna, men det var blott med svarighet, de kunde fa reda pa dem under snon. De maste dessutom akta sig for att nedstorta i den ena eller andra af dessa gropar; ty det skulle ju varit pa samma gang farligt och forodmjukande att sjelf falla i den grop, man graft at andra! De undgingo dock detta obehag och aterfunno groparna i samma skick, som de lemnat dem. Intet djur fans i dem, och dock syntes rundt omkring talrika spar, hvaribland tydliga marken efter klor. Harbert drog icke i betankande att pasta, att nagot rofdjur af kattslagtet gatt fram der, och derigenom starktes ingenioren i sin asigt, att farliga vilda djur funnos pa Lincoln-on. Otvifvelaktigt bebodde dessa djur de tjockaste delarna af Den fjerran vesterns skog, men hade nu, drifna af hungern, vagat sig fram anda till Stora Utsigts-platan. Kanske vadrade de invanarna i Granite-House?

— Hvad for slags kattdjur ar det da? — fragade Pencroff.

— Tigrar, — svarade Harbert.

— Jag trodde, att dessa djur funnos blott i de varma landerna.

— I nya verlden, — svarade den unga gossen, — patraffar man dem Mn Mexiko ilnda till pampas i Buenos Ayres. Men alldenstund Lincoln-on ligger under nastan samma latitud som La Plata-staterna, ar det ingenting underligt, om det skulle frnnas tigrar har.

— Godt, vi skola vara pa var vakt, — svarade Pencroff.

Slutligen borjade emellertid snon smalta under infiytande af den stigande temperaturen. Regn begynte falla, och tack vare dess upptinande kraft forsvann sno-