Sida 295
Tjugufemte kapitlet
TJUGBFEMTE KAHTLKT
295
genting
stiilklt utom allt tvifvel, och det ar en lycklig omstandighet for oss, nybyggare pa Lincoln- on.
— Ali, hvilken o! Hvilken viilsignad o! — utro» pade Pencroff. — Jag sager er, att liar fattas oss in- — med undantagaf . . .
Det kommer, Pencroff, det kommer, — svarade ingenioren, — men latom oss fara vidare och framtranga sa langt, som floden kan bara var pirog !
Upptacktsfarden fortsattes alltsa vidare, atminstone tva mil, genom en trakt, bevuxen med eucalypter, livilka triid voro forherskande i skogarna pa denna del af on, Den rymd, de betiickte, strackte sig, sa langt man kunde se, pa bada sidor om Barmhertighetens flod, hvars temligen slingrande badd nu grafde sig fram mellan hoga etrander med rik gronska. Denna badd var ofta afstangd af hoga vaster och afven hvassa klippblock, hvilka gjorde farden ganska modosam. Arornas rorelser hindrades af dem, och Pencroff maste drifva fram pirogen med en stor, Man kande afven, att flodbottnen smaningom hojde sig, och att det ogonblick icke var afiagset, da, pirogen af brist pa vatten skulle blifva tvungen att stanna. Redan sjonk solen vid horisonten, och ofantliga skuggor folio fran traden ofver marken. Da, Cyrus Smith fann, att ban denna dag ej kunde uppna, ons vestra kust, beslot han att sla lager pa just det stiille, der farden i foljd af flodens grundhet skulle blifva afbruten. Han beraknade, att det jinnu kunde vara fern eller sex mil till kusten, och detta afstand var allt for stort, att han skulle i nattens morker vagat tillryggalagga detsamma genom denna okanda skog.
Pirogen drefs alltsa utan afbrott genom skogen, hvilken smaningom ater blef allt tatare och afven tycktes vara mera bebodd, ty om matrosens ogon icke bedrogo honom, trodde han sig varseblifva skaror af apor, som sprungo i smaskogen. Stundom stannade afven tva, eller tre af dessa djur pa nagot afstand fran pirogen och be-
Källa: Internet Archive ·