Den hemlighetsfulla ön

29(5

HEN IIEMMGHETSFUI.LA CN

traktade nybyggarna utan att visa nagon fruktan, liksom om de vid den forsta anblicken af menniskor annu icke liirt sig frukta dem. Det skulle hafva varit latt att falla dessa apor mod boss-skott, men Cyrus Smith satte sig mot detta onodiga blodbad, hvilket i viss man frestade den forbittrade Pencroff. Dessutom var detta afradande forsigtigt, ty alldenstund dessa apor voro starka och begMvade med en utomordentlig vighet, kunde de blifva fruktansvarda, hvarfor det var battre att ej utmana dem genom ett fullkomligt onyttigt anfall.

Det iir sant, att matrosen bedomde dessa djur blott fian synpunkten jt,f deras nyttighet sasom fodoiimne, och dessa apor, som uteslutande lefva af vaster, utgora onekligen ocksa ett ypperligt villelmld, men da de funnos har i ofverflod, tjenade det till intet att forslosa ammunitionen i onodan.

Inemot kl. 4 blef fiirden pa Barmhertighetens flod siirdeles svar, ty dess lopp besviirades allt mera af vattenvaxter och klippblock. Stii'mderna blefvo allt hogre, och redan griifde sig llodbiidden in mellan de forsta armarna af Franklins berg. Dess kiillor kunde alltsa icke vara langt borta, alldenstund de homtade sin miring af alia vattensamlingarna pa bergets sOdra sluttningar.

— Inom en qvarts timme skola vi bli tvungna att stanna, herr Smith, — sade matrosen.

— Na, sa stanna vi da, Pencroff, och anordna ett lager for natten.

— Hur langt kunna vi vara fran Granite-House? — fragade Harbert.

— Inemot sju mil, — svarade ingenioren, — om vi fiista afseende vid de krokningar af floden, som fort oss mot nordvest.

— Skola vi fortsatta fiirden rakt fram? — fragade korrespondenten.

— Ja, och sa hinge vi kunna, — svarade Cyrus Smith. — I morgon, i daggryningen, qvarlemna vi pi-