Den hemlighetsfulla ön

300

DEN HEMLIGHETSFULLA ON

Man sag afven nagra vildsvin, agutier, kanguruer och andra gnagare, hvilka Pencroff gerna skulle velat skicka nagra hagelsalvor.

— Men, — sade han, — det ar forbjudet att jaga! Skutten derfor, mina vanner, hoppen och springen ifred! Vi skola talas vid litet narmare vid var aterkomst!

Klockan half 10 pa morgonen stangdes plotsligt vagen, som gick rakt mot sydvest, af ett okandt vattendrag, hvilket hade en bredd af 10 — 12 meter, och hvars snabba strom, beroende pa baddens starka lutning, frambrusande med valdigt dan, brots mot talrika klippblock. Denna lilla flod var djup och klar, men det skulle hafva varit alldeles omojligt att befara densamma.

— Nu sta, vi har vackert! — utbrast Nab.

— Nej, — svarade Harbert, — det ar ju blott en liten flod. och vi skola nog kunna simma ofver den.

— Hvartill skulle det tjena? — fragade Cyrus Smith.

— Det ar tydligt, att detta vattendrag utfaller i hafvet. Latom oss stanna pa dess venstra strand och folja densamma, och jag skall blifva hogst forvanad, ora den inte mycket snart for oss till kusten. Framat!

— Ett ogonblick! — sade korrespondenten. — Och namnet pa denna back, mina vanner? Latom oss inte lemna var geografi ofullstandig!

— Alldeles! — infoll Pencroff.

— Gif detta vattendrag dess namn, du, mitt barn!

— sade ingenioren, vandande sig till den unga gossen.

— Ar det inte battre att droja dermed, tills vi lart kanna det anda till dess mynning? — anmarkte Harbert.

— Ma ske ! — svarade Cyrus Smith. — Latom oss alltsa. folja dess lopp utan att stanna.

— Blott ett ogonblick till! — sade Pencroff.

— Hvad ar det da? — fragade korrespondenten.

— Om jagten ar forbjuden, sa ar val fisket tillatet, formodar jag? — genmalde matrosen.

— Vi ha ingen tid att forlora, — svarade ingenioren.